Läst: Zaroff

Den farligaste jakten av dem alla. Människojakt. 1917 flyr en rysk adelsman revolutionen. General Nikolai Zaroff. Zaroff bosätter sig i hemlighet i ett gammalt fort på en ö på internationellt vatten utanför Sydamerikas kust. Illistigt gillrar Zaroff fällor så att passerande båtar lider skeppsbrott. De överlevande tillfångatar han – som jaktbyten.

Modern klassiker

Detta är en modern klassiker. På flera sätt. Originalnovellen ”The most dangerous game” skrevs av Richard Connell och gavs ut 1924 och blev snabbt belönad. Parallellt med att King Kong filmatiserades 1932 så användes samma studio nattetid för att spela in ”The dangerous game”. Några av producenterna och skådespelarna arbetade med båda filmerna. Idag ingår novellen fortfarande som obligatorisk läsning i många amerikanska skolor. General Zaroffs jakt på människor finns om- och inarbetad i åtskilliga andra berättelser i filmer, tv-serier, noveller, romaner och tecknade serier.

Människojakt

General Zaroff gillrar fällor längs kusten på sin ö för att lura passerande båtar att lida skeppsbrott. Han låter tillfångata de överlevande som han sedan släpper ut i öns djungel försedda med lite proviant och en kniv. Zaroff utlovar frihet för den som överlever i tre dygn. Sedan släpper han lös sina hundar och tar upp jakten.

Många känner igen temat lite vagt från Goldings roman ”Flugornas herre” och betydligt skarpare från t.ex. ”Battle Royale” och ”Hunger Games”. De kanske tydligaste eller mest uttalade referenserna finns i t.ex. filmerna ”Deadly Prey” (1987), ”Hard Target” (1993 John Woos debut med bl.a. Jean-Claude van Damme) och ”Surviving the Game” (1994 med bl.a. Gary Busey och Rutger Hauer).

Idén om att överleva med enbart en kniv återfinns i både romanen och filmen om den svårt skadade och allvarligt sjuke veteranen Rambo. Men jag kan inte minnas att författaren David Morell skulle ha inspirerats av just Connells novell inför sin bok ”First Blood” (som fick titeln ”Tvekampen” på svenska).

I verkligheten nämnde den s.k. Zodiac-mördaren (Kalifornien under 1960- och 70-talet) ”The most dangeropus game” i ett av sina brev och Robert Hansen (Alaska under 1980-talet) kidnappade sina kvinnliga offer och släppte ut dem i obygden för att jaga dem till döds.

Skaparna av paintball påstås ha inspirerats av Conells novell.

General Zaroff och rätten att döda

I originalberättelsen (som sammanfattas i bildsviten ovan) liksom i den tecknade serien så är general Zaroff en bildad och belevad man. Han reciterar Marcus Aurelius och visar på intellektuell spänst och rörlighet.

Amerikanen Sanger Rainsford är hyggligt välbeställd storviltjägare på väg att jaga troféer i Amazonas när han blir Zaroffs byte.

Den ursprungliga berättelsen har genom åren haft sin plats i skola och utbildning för att samtala om sådant som civilisation, samarbete och med vilken rätt man kan använda dödligt våld. Med vilken rätt låter Zaroff jaga Rainsford? Med vilken rätt (tror sig) Rainsford döda Zaroff?

Fiona Flanagan och hämnden

Författaren Sylvain Runberg och illustratören François Miville-Deschênes låter sin berättelse ta vid ungefär där originalet slutar. General Zaroff blev inte uppäten av sina egna hundar. Zaroff överlevde. Rainsfords berättelse om sin kamp för livet och flykt sätter en faderslös dotter på spåren efter sin fars mördare. Jägaren blir jagad. Fiona Flanagan leder ett av Bostons mäktigaste kriminella gäng och hon skyr inga medel. Flanagan spårar upp Zaroffs syster och hennes barn. Flanagan mördar kallblodigt systerns man och skickar ett meddelande till Zaroff:

Detta väckte jaktlusten hos mig också! Vem av oss blir först att hitta er syster och hennes barn? När ni läser detta kommer de redan att befinna sig på er ö. Hittar jag dem dödar jag dem. Hittar ni dem först, kommer ni att behöva slåss för att försvara dem. Jag kommer aldrig att sluta jaga er förrän alla vid namn Zaroff är utplånade.

Bild och bubbla

Det är busenkelt att följa berättelsen i både bild och bubbla. Bildrutorna är är omväxlande stora och små, ibland med större bakgrund och infällda mindre rutor med detaljer. Det fungerar filmiskt och är lätt att förstå och läsa. Det finns både berättande texter och dialoger genom hela boken. Texterna är genomgående relativt korta och det är bild och text tillsammans som driver berättelsen framåt. Det är en snygg, lättillgänglig och väl avvägd balans mellan bild och text.

Smygande långsamhet och blixtsnabb action

Jag tycker att Miville-Deschênes lyckas med både det långsamma och det snabba i sina bilder. Kika på katterna i uppslaget ovan. Både det smygande och den explosiva attacken. Både storslagna vyer och enskilda detaljer, det långsamma och det blixtsnabba, både människor och teknik, är bra illustrerat genom hela berättelsen.

Jag låter det vara osagt vem som återvänder från ön. Vem som bestämmer sig för att fortsätta sin jakt i New York.

Däremot kan jag bjuda på att den gamla filmen från 1932 ligger öppen på olika kanaler eftersom den är public domain sedan årskiftet. I skuggan av den pågående pandemin finns en amatörfilm i långfilmsformat som baseras på originalnovellen. Dessutom kommer ännu en spelfilm under endera 2020 eller 2021 med Christoph Waltz som Nikolai Zaroff.

Ett stort tack till Joans Andersson och Albumförlaget för ännu en bra titel!

Claes

Lästips: Den tecknade Sherlock Holmes hos Apart förlag

Johan Kimrins Apart förlag ger ut serieromanerna om Sherlock Holmes. Idag finns fyra titlar utgivna ”En studie i rött” (2014), ”De fyras tecken” (2015), ”Baskervilles hund” (2016) och ”Fruktans dal” (2017). Berättelserna är bearbetade av Ian Edgington, tecknade av I. N. J. Culbard och har försetts med initierade förord signerade sherlockianen Mattias Boström. Till romansviten har Helga Boström skrivit en lärarhandledning, som bl.a. poängterar både den klassiska litteraturen i sin egen rätt liksom hur en deckare och spänningsroman kan skrivas.

Min förälskelse i Doyles romaner och noveller om den rationelle Holmes äger kanske bara en värdig balans i min förfasning (eller fascination) kring Doyles irrationella faiblesse kring pseudovetenskapligt mumbojumbo. Nu fokuserar jag det förra och lämnar det senare därhän. Edgington och Culbard har gjort ett fenomenalt arbete i att föra över ren text till serieromanens form. Serieromanerna är välskrivna och välritade. Text och bild är enkla utan att vara alltför simpla och naiva, det borde fungera för de flesta åldrar. De fångar originalens täta dimmor av spänning som med Holmes sakliga skarpsinne skärs upp för rationellt ljus och gåtornas lösning. Text och bild låter mystiken, gåtan och spänningen i Doyles anda stå kvar i centrum.

Utöver litterära kvalitéer så är sagan, myten och legenden om Sherlock Holmes även ett suveränt pedagogiskt insteg till ämnen såsom vetenskapsteori, psykologi och kriminalteknik. Under en period arbetade jag med verksamhetsansvar inom ramen för den statliga socialtjänstens arbete med barn och unga med svåra psykosociala problem, missbruk och kriminalitet. I mitt arbete ingick både ansvar för vård- och behandling och skola. Jag hade förmånen att då och då kunna gå från administration till verklighet med barnen och ungdomarna. Populärkultur, såsom tv-serier och tecknade serier, var ett tacksamt sätt att med metaforens kraft kunna göra svåra ämnen pratbara. Berättelserna om Sherlock Holmes bjuder på mängder av insteg för samtal, för den som kan sina olika ämnen. Min bakgrund som yrkesmilitär med studier i pedagogik och psykologprogrammet som spets gjorde det enkelt att använda den tecknade serien som insteg för att prata om krux såsom hjärnan, missbruk, våld, kriminalitet, kriminalteknik och litteratur. Aparts utgivning av både Sherlock Holmes och The Walking Dead liksom studiehandledningar är fina insteg för den nyfikne.

Jag inser ånyo att jag gärna berättar mer om hur populärkultur, såsom den tecknade serien, kan användas i utbildning och behandling. Men det får bli en föreläsning eller annat i sin egen rätt. Bokbordet på bild får tjäna som aperitif för både mina egna forsatta tankar på temat och andras fantasier.

Serieromanerna om Sherlock Holmes ges ut av Apart förlag och böckerna går att köpa direkt från Apart eller hos bl.a. Adlibris (”En studie i rött”, ”De fyras tecken”, ”Baskervilles hund” och ”Fruktans dal”) och Bokus (”En studie i rött”, ”De fyras tecken”, ”Baskervilles hund” och ”Fruktans dal”).

Claes

Hilda har läst: Tilde teaterälvan

”Tilde teaterälvan” är en bra bok med väldigt fina bilder. Jag brukar inte gilla svartvita bilder, men de här bilderna är väldigt fina. Det är en rolig bok också. Tilde teaterälvan är en kapitelbok som handlar om två tjejer som heter Kristin och Rebecka och de två ska hjälpa Tilde teaterälvan att hitta sitt diadem. Utan diademet kommer alla teaterföreställningar i världen bli katastrofer! Det finns utklädda svartalfer som vaktar diademet. I denna boken är det en som är utklädd till prinsessa. Det var en rolig syn för mig.

Boken är skriven av Daisy Meadows och utgiven av förlaget B. Wahlströms. Du hittar boken hos t.ex. Bokus men jag kan inte hitta den hos Adlibris just nu.

Hilda

Boktips: Riddarskolan

Riddarskolan är en serie med både äventyrs- och faktaböcker som på ett träffsäkert sätt kombinerar myter, sagor och legender om medeltiden med sakkunskap och humor och nerv. Magnus Ljunggrens texter är kärnfulla, sakliga och kan både stå för sig själva och vara grund för fortsatta fantasier eller faktiska prat. Mats Vänehems bilder kompletterar de korta texterna med historiska detaljer, slagfärdig action och känsla och djup. De bilder som löper genom böckerna hjälper texterna med drama och nerv, den inledande bilden på borgen och den avslutande på landskapet, liksom enstaka större bilder i berättelserna, bjuder in till utforskande och det är illustrationer att förlora sig i.

Serien Riddarskolan handlar om de unga aspiranterna Fiona, Urban och Egon som under riddaren Rodricks översyn tränas till riddare. I berättelserna möter vi kungar, drottningar, jungfrur, vakter, Svarte Riddaren, Röde Riddaren, tjuvar, trollkarlar, vänner, fiender, drakar och både andra och annat. En variant på Lady Gag(g)a flimrar förbi och Rodrick själv har en nära relation till riddaren Don Q och dennes springare Rosinante. När jag skriver detta blir jag osäker på den rätta benämningen på barnen i skolan, om de ska kallas pagar eller väpnare eller om det helt enkelt är bara barn ännu (fast någon barndom i dagens bemärkelse fanns ju inte på medeltiden). Fiona, Urban och Egon står i alla fall för dynamiken i berättelserna och deras idéer, upptåg, relationer och känslor utgör böckernas röda tråd. Här finns gott om nyfikenhet, dådkraft, rädsla, ånger och mod — och en kodex i skuggan:

  • Riddaren ska kämpa mot orättvisor och göra allt för att det ska vara fred
  • Riddaren ska skydda föräldralösa barn, änkor och fattiga
  • Riddaren ska vara trogen kungen

Jag har läst böckerna högt för mina barn som är mellan 3 och 9 år gamla. Alla har uppskattat böckerna och tyckt om både äventyren och faktaböckerna på olika vis. De har gjort egna kopplingar till resor till borgar i verkligheten, sådant de sett och hört på filmer och i tv-serier, och sådant som lekts eller lärts i förskola och skola. Det är särkilt roligt när sådant vi gjort tillsammans, som att kika på fångcellerna på Varbergs fästning dyker upp i samtalen. Eller när det pratar om spel vi spelat. Eller när borgar och riddare tar form av Duplo och Lego och annat.

Böckerna är utmärkta insteg för ämnet historia i grundskolan.

För den som söker underlag till Helmgast båda rollspel Hjältarnas tid och Järn(även om Järn har forntiden som grundidé) eller Elosos Sagospelet Äventyr, så är faktaböckerna enkla sätt att leda unga spelares tankar i viss riktning (det är inte självklart att inte riddare har tillgång till t.ex. mobiltelefoner, datorer och rymdfärjor, så klart). Böckerna med äventyr är utmärkta mycket enkla äventyrsgrunder, där böckernas tema kan vara den röda tråden, problemet, kruxet eller utmaningen, och de korta kapitlen kan utgöra insteg för enskilda scener, och där huvudpersonerna kan hjälpa till med både rollspersoner och spelledarpersoner.

Böckerna är utgivna av Bonnier Carlsen och sviterna finns bl.a. hos Adlibris och Bokus.

Claes