Detta är en hemskt bra berättelse i ord och bild, som sakta griper allt hårdare tag om läsaren ända till slutet som lämnar en … på precis rätt plats. Anders Fager har skrivit grymt (!) och Peter Bergting har illustrerat lika ödesmättat magnifikt som helt enkelt skrämmande.
Jag och min 12-åriga dotter har läst boken. Jag plöjde boken i ett svep och tyckte att text och bild kompletterade varandra snyggt. Det finns ett smygande obehag i Fagers text som Bergtings bilder successivt förstärker. Berättelsen är nästan filmisk. 12-åringen gav sig i kast med boken lite för sent, sådär när kvällen egentligen blivit natt, och mörkret blir tätare och alla ljuden blir … hemskare. Det blev för hemskt och ledde till avbrott och omtag.
I min värld så kan boken både läsas för att den är hemskt spännande att läsa, men den kan också passa som insteg för att kunna prata om vem man är, vilka skuggor man bär inom sig, och att försonas, förlåta och gå vidare. Under några år arbetade jag med unga flickor som inte ville leva, många bar på det mörker som föds och när sig när föräldrar inte fungerar och begår övergrepp. För många av flickorna blev det en inre kamp som slet och rev, kring att att tycka om sin förälder, men inte tycka om vad föräldern gjort, och rädslan att själv göra ont och illa. Vi såg många filmer, läste superhjältehistorier och bakspårade smärta, mörker och trauman i både DC- och Marvel-universumen. Jag tänker att den här boken hade varit ännu en väg in till samtal för några.
Vi provade inte, men tror att boken kan fungera utmärkt som högläsningsbok.
Boken är utgiven av Natur & Kultur och finns bl.a. hos Adlibris och Bokus.
Claes