Ingrid — eller ”Släng dig i väggen Robert Langdon!”


Detta är en horribel historia om en hemsk tant.

Brasklapp. Jag ska vara ärlig; jag gillade aldrig Robert Langdon något vidare. Ni vet, den där påstådde experten på symboler som i några böcker och filmer ränner runt i fiktionen och ställer till det i huvudet på riktigt folk. På allvar. Folk som tar Dan Browns påhitt som intäkt för kristen tro i allmänhet och en pervers idé om gudomligheter och konspirationer i synnerhet.

Love Kölles lilla roman ”Ingrid” tangerar ”Da Vinci-koden”. Men det är en bättre historia. Den är mer burlesk och hemskare. Den är både vardagligare och lyckas berätta historien till slut — eller till den slags plats där sådana här historier förtjänar att sluta. Utan taffliga omsvep och snöpliga slut.

Ingrid är församlingsassistent i Svenska kyrkan i Linköping. Det är ett formidabelt insteg. Den lilla tanten. Den lilla hemska tanten som med tantens oskyldiga fasad och harmlösa fernissa hänger sig åt svart magi, nekromanti och gränsen mellan liv och död.

Folk lider och dör i händerna på den kristna lilla tanten som jagar odödlighet. Det är stundtals 1980-tals-skräck-video-våld som jag har svårt att inte le lite igenkännande åt. Och så finns det kopplingar till den allmänna kristna kyrkan och dess andliga grundare och värdsliga ledare som får Dan Brown att blekna i Love Kölles skugga.

För den som möjligen spelar rollspel, såsom Svenska kulter eller Kutulu, så kan boken tjäna som inspiration. Vare sig du spelar mardrömsdetektiv likt Dylan Dog eller mardröm likt Ingrid, så rymmer boken insteg för äventyr.

Det är en hiskeligt fin liten bok som du köper t.ex. hos AdLibris.

Claes

Gudomliga historier om Yggdrasil

Ett av mina finaste bokminnen är Alf Henrikssons och Edward Lindahls ”Asken Yggdrasil — en gudomlig historia”. Jag inbillar mig att någon läst högt ur den för mig och att jag sedan återfann boken själv i någon av de många bokhyllorna i familjens vardagsrum. Boken gav liv åt läxförhören från semesterresorna med bil och husvagn genom svenska och norska fornminnen, slagfält, offerplatser, fornborgar, runstenar, hällristningar och museer. Boken kom att bli ett av instegen till äventyren bland Drakar och Demoner liksom äventyr i skuggan av sällskapet med ringen. Jag hänfördes av den förrädiskt enkla och eleganta berättelsen och jag kom att förälska mig i de skenbart simpla skisslika illustrationerna. 


 Mötet med Peter Madsens tecknade opus magnum om Valhall kompletterade ”Asken Yggdrasil” som bara Mjölner passar i Tors hand. Perfekt. Det gav näring åt intresset för myter, legender och sagor liksom för både vår egen och andra historia. Tintin, Spirou, Asterix och Lucky Luke i all ära — men skildringarna av asar, människor och andra i Valhall var något speciellt.


Jag läste Frans G. Bengtssons svit om Röde Orm och hann lyssna på en gammal radiouppläsning innan Charlie Christenssens tecknade roman gavs ut i fyra delar. Fyra magnifika delar. Det är en svit som är trogen sin text i både ord och bild. 

Nu har mina gamla favoriter fått konkurrens eller kompletterats ytterligare, beroende på hur jag väljer att se det. Sofi Hjort och Karl Johnsson har samlat sagor ur den nordiska mytologin, Johan Egerkrans har nedtecknat och illustrat berättelser om de nordiska gudarna, och Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson (igen) har skapat en episka fantasyberättelse i skuggan av den nordiska mytologin. Det är tre briljanta böcker. Ur en och samma skatt av myter, legender och sagor skissas, ritas, tecknas och berättas det nordiska arvet vidare i sin egen rätt och stil på tre olika vis. 

Asgård blandar genrer friskt. Text och bild kompletteras med sekvenser som hämtade ur ett tecknat seriealbum. Det är färgstarka figurer som skildras i både ord och bild. Jättarna skildras på ett sätt jag inte känner igen spontant sedan tidigare. Stora, så klart, och blå i huden med grandiosa horn. Det är liv, lycka, lidande och död på ett rättframt sätt, kryddat med det slags obegripligheter som asarna i alla tider gjort sig kända för — något slags variant av mänsklig oförmåga att tänka, känna och handla rationellt och stringent. Detta är berättarglädje som smittar av sig i oförvanskad läsglädje.


Johan Egerkrans bjuder på mer eller mindre ett lexikalt praktverk med Bauersk kvalité eller känsla i illustrationerna. Det är bok som kräver vördnad när den ligger i händerna för att läsas och bläddras med respekt. Detta är en bok att läsa, ögna oxh återvända till. En bok att inspireras och njuta av många gånger om. Detta är en sagornas bok att läsa högt ur och att läsa i ficklampans sken under täcket och att avnjuta i fåtölj med en kopp te, konjak eller wisky vid sidan. 


Den första delen av Vei låter läsaren möta vikingatiden på ett lika omtumlande och nytt sätt som Valhall en gång erbjöd. När Valhall lät läsaren följa två små barn till gudarna var det fascinerande, nu får vi följa en kvinnlig viking till jättarna. Det är snyggt, det är rättframt berättat och det är skarpa överraskningar. Det är ett tecknat epos som borde tilltala både unga och äldre som bär på dem minsta glöd av intresse och fascination för den nordiska mytologin. Eller som bara uppskattar en väl tecknad och berättad historia, för den delen.


För den som arbetar i skola är detta både gamla och nya skatter till ämnen såsom språk, historia och religion. För den som spelar rollspel, oaktat genre, är detta fenomenala källor till inspiration. För den som läser är detta läsvärt.

Claes

Det var en gång i Frankrike

Nury och Vallée berättar en tät, välritad och bra skriven historia om goda och onda handlingar genom det andra världskriget i det ockuperade Frankrike. Joseph Joanovici är föräldralös, invandrare, skrothandlare, miljardär, kollaboratör och motståndsman. Somliga tycker att han är kriminell och andra att han är hjälte. Serieromanen fångar det som psykoanalytikern Igra beskrev som den tunna hinna mellan gott och ont.


Serien är är läsvärd. Den borde fungera som litteratur i skolan, t.ex. som del av ämnet historia i årskurs 7-9 med lärandemål kring imperialism och världskrig, där bl.a. de båda världskrigen, folkmord och skildringar av människors upplevelser av bl.a. förtryck och motstånd ingår i läroplanen.

Romansviten omfattar sex grafiska album utgivna av Albumförlaget och kan köpas hos t.ex. Adlibris (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6) eller Bokus

Claes

Viktor Kasparsson

Detta är inte något för barn eller den kräsmagade. Dennis Gustafsson serieroman om privatdetektiven Viktor Kasparsson är brutalt hemska, ångestfullt burleska och skräckfyllt obegripliga värdiga Lovecraft. Detta är Lovecraft. Men i Sverige. I svenska samhällen. I svensk lands- och glesbygd. Över svenska skogar och fält.

Ok, det är inte Lovecraft fullt ut. Även om mycket påminner om Lovecrafts bestiarium så är detta något annat. Men lika hemskt. Kryddat med gammal hederlig ockult tro och en kristendom som kämpar mot olika mörker. En hel del av den onda bråda döden rår dock Kasparsson på med vanligt hederligt krut och stål. Trots allt.

Viktor Kasparsson dras successivt in i besynnerliga historier där andras liv slutar i galenskap eller död, och där han själv med olika delar tur och skicklighet löser mysterier eller i alla fall överlever dom. I totalt sex välberättad album, varav jag har nummer 1-5 men inte nummer 0, skildras fyra längre berättelser och några noveller. 

Det vore mig främmande att inte påstå att en såpass välberättad historia som denna inte tillhör litteratur värdig svensk grundskola. I sin roll som detektiv är Kasparsson särskilt skicklig att bl.a. kritiskt granska både händelseförlopp och enskilda platser. Jag känner mig hugad att överlämna åt läsaren att finna på hur föreställningar om det övernaturliga eller åtminstone svårförklarliga liksom tekniken vid brottsplatsundersökningar och vittnesmål kan inlemmas i läroplaner för både grund- och gymnasieskola.

Detta är bra litteratur. I sin egen rätt. För skolarbetet. Eller varför inte som insteg till rollspelet Kutulu?

Claes

Röde Baronen — första delen …

I ”Jaktpiloten” börjar Veys och Puerta sin trilogi baserad på Manfred von Richthofen. Det är en skickligt berättad historia. Teckningar och text är väl avvägda. Delar av boken är filmiska. Ögonen leds elegant genom scener, sekvenser och förlopp. Tillåter jag mig att stanna upp finns en detaljrikedom värd beundran.


Det är en grym historia. Eller snarare. Det är en historia om grymhet. Emellanåt med stråk av paradoxal (med-) mänsklighet. Men civilisationens och medmänsklighetens fernissa är tunn. Grymheten utgör klangbotten och genom boken ekar brutalt våld och det skvätter blod. Det är en krigets rational som skildras.


Jag inbillar mig att boken håller måttet som litteratur i flera av grundskolans ämnen. T.ex. i årskurs 4-6 och ämnet teknik där läroplanen omfattar hur tekniska system i samhället förändrats över tid jämte orsaker till detta (jag tänker då närmast på flyget, men även övriga vapensystem som såg dagens ljus i höjd med kriget). I snarlik anda ska eleverna i samma ämne i årskurs 7-9 kunna något om samband mellan teknisk utveckling och vetenskapliga framsteg, samt något om hur kulturella föreställningar om teknik påverkar kvinnors och mäns yrkesval och teknikanvändning. Utan att förlora mig alltför mycket i detta senare, så ger boken briljanta insteg till att blicka både bakåt till bl.a. Leonardo da Vinci och framåt till bl.a. de ryska natthäxorna som i nästa krig flög gamla plan från första världskriget mot en tekniskt överlägsen fiende i det andra världskriget. Den hugade kanske t.o.m. kan koppla på den samtida fröke Friman eller varför inte Wonder Woman.


Oaktat pedagogiska eller andra ambitioner, så är boken läsvärd i sin egen rätt också.

Serieromanen om den Röde Baronen ges ut av Cobolt förlag och finns att köpa hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Claes

Prinsessa med svärd — hjälten Amaltea

”Amaltea är en prinsessa i en värld där drottningarna styr och magi är makt. Hon får i uppdrag av sin mor att rädda en prins och gifta sig med honom för att ärva hans mors halva drottningdöme. Men när hon väl räddar prinsen visar det sig att han inte alls är lika medgörlig som hon tänkt sig. Han har en egen vilja, och vill bli behandlad med respekt!

Sword Princess Amaltea är en fartfylld äventyrsserie i en färgstark fantasyvärld där könsrollerna är ombytta. Fagra värdshuspojkar och väna prinsar i torn vaktade av drakar kontrasteras mot kvinnliga riddare och brutala banditbrudar. Med mycket humor och action tas vi med på ett äventyr som är både omskakande och nyskapande.” 

Så presenteras den svenska mangan om Amaltea hos Science fictionbokhandeln (länk). Nu blir det ett rollspel illustrerat av seriens skapare Natalia Batista (som även tecknat bl.a. ”mjau!”) och skrivet av Tomas Arfert (som skrivit bl.a. rollspelen ”Fantasy!”, ”Saga”, ”Parallell Worlds”, och ”Svenska kulter”). 

Foto från SagaGames sida på Facebook (länk):


Du hittar SagaGames och deras spel här.

Mangan om Amaltea går att köpa från flera boklådor och direkt från Nosebleed studios hemsida (länk). Just nu är priset nedsatt på de första tre albumen om Amaltea (länk).

Claes

Jag är en tjej, huvudrollen är min och hjälten är jag!

Imorse pratade jag och Hilda om berättelser, böcker och händelser där hjälten är flicka eller kvinna. Någonstans hade pratet sin take off i att dom pratar om rymden i skolan och att Kim Anderssons kickstartade serieroman Astrid ligger här hemma. Även om det är annorlunda och bättre än när jag var liten, så är det vare sig självklart eller enkelt att hitta berättelser ur saga, myt, legend eller verklighet där flickan eller kvinnan har huvudrollen och är hjälten. I synnerhet inte om berättelsen fokuserar dådkraft, teknik, vapen och ond bråd död. 


Jag har precis börjat läsa Cobolt förlags tecknade album Angel Wings om de kvinnliga transportpiloterna i andra världskrigets Sydostasien. Idén var att finna skelett, kött och blod för mina barn inför spelet Night Witches. Serien är vältecknad, men omslagets pinupliknande bild av en av de kvinnliga piloterna är lika tveeggad som Sykes-Fairbairns dolk. Å den ena sidan en sexualisering som blir onödigt fånig, å den andra sidan en tidstypisk blinkning till historien och inte minst dåtida ideal och de många pinuppor som målades på flygplanen. Spelet Night Witches får luft under sina vingar utifrån den brutala verkliga historien om den sovjetiska krigsmaktens enda helt kvinnliga flygförband, 558:e nattbombregementetet aka ”natthäxorna” (1941-1945). Både sexualiseringen och det brutala våldet behöver hanteras. Men det är glasklara berättelser med kvinnliga huvudrollsinnehavare och hjältar. 


Vi har annars ganska gott om spel som endera är könsneutrala eller där det är givet och tydligt att flickor och kvinnor kan äga huvudroller och vara hjältar. Eller, som med Western, där verklighetens orättvisor i föreställningar, språk, lag och handling kan göras tydligt, utmanas och revolteras mot. I Mouse Guard ägs makten av matriarken Gwendolyn och patrullerna i gardet är heterogena avseende både kön och ålder. I både Hjältarnas tid och Spelet om Morwhayle, bara för att nämna två konkreta exempel, ges kvinnliga huvudrollsinnehavare och hjältar en självklar plats. Bubblegumshoe och Tales From the Loop är två andra exempel där både pojkar och flickor är huvudpersoner och hjältar.


Utan att rälsa äventyren alltför mycket, men ändå hjälpa till med en struktur och olika handlingsalternativ, så försöker jag att utstuderat läsa, bläddra, se, lyssna och prata olika berättelser, böcker och filmer med barnen, där flickor och kvinnor är huvudpersoner och hjältar. Det är inte alltid helt enkelt att hitta berättelser som inspirerar till det slags galleri av personer och situationer som rollspelet hanterar. Självklart går det att bända, bryta och blanda på egen hand både i berättelser och spel, men ändå — ibland fungerar det inte med att bara stryka över ”Adam” och skriva dit ”Eva” istället. Några insteg där flickor och kvinnor är huvudpersoner och hjältar av genuin och egen kraft är fantasyberättelsen ”Isdraken”, superhjälteberättelserna i ”13 svarta sagor om superhjältar” och ”Superkrafter på gott och ont”, och i den teknade science fiction-romanen ”Astrid”. Ofotograferat så står hemma i bokhyllan också den postapokalyptiska trilogin om flickan Wondla.


Tre exempel på fackböcker som placerar flickor och kvinnor i huvudrollen eller som i ett fall extrapolerar den kvinnliga superhjälten i några essäer, är böckerna om flickornas historia i olika delar av världen och ”The Supergirls”. Jag har använt böckerna både som inspiration i sin egen rätt och i arbete där en behandlings- eller läroplan ska mötas upp. 

Hilda sa en gång när vi pratade om att göra ett Harry Potter-inspirerat rollspelsäventyr att: ”Jag är tjej, huvudrollen är min och hjälten är jag”. Det fick bli både rubrik och avslut i denna textsatta reflektion.

Claes

Inspiration — Den långa flykten på Netflix

Det finns många insteg till rollspel med barn (och vuxna). Böcker, filmer och tv-serier i gemen i all ära, men somliga karaktärer, miljöer och äventyr eller berättelser kittlar och inspirerar mer än andra. Tolkiens epos om ringen liksom Lucas epos om krig bland stjärnorna kittlar många och bjuder på både enskildheter och storheter för egna äventyr. I några av oss kittlar Richard Adams bok ”Watership down” eller ”Den långa flykten” på snarlikt vis. Boken gavs ut 1972 och har omarbetats till tecknad film 1978 och en tecknad tv-serie 1999. Nu kommer ännu en utgåva på Netflix.

Några spelsystem som kan fånga eller extrapolera känslan i Den långa flykten kan vara ”Tassar & Morrhår”, ”MouseGuard”, ”The Warren” och ”Tales from the Wood” (som ingår i samlingen ”Kids & Critters”). 

Andra smådjursberättelser som kan bjuda på insteg till äventyr är till exempel David Petersens tecknade romansvit om musgardet, Jill Barklems böcker om mössen på Björnbärsstigen (på engelska Brambly Hedge), Kenneth Grahames klassiker ”Det susar i säven”, Brian Jacques svit om klostret Redwall och den hårt avskalade actionstoryn ”The Builders” av Daniel Polansky. 

Ytterligare 14 sagor, myter och legender där känd fantasy eller science-fiction går från bok till film under 2017 finns här.

Claes

Att klippa och klistra ihop en gemensam berättelse

Det finns många sätt att leka med bilder, ord och berättelser. Här är en variant på rollspel som jag hittade i boken ”365 tv-fria aktiviteter för dig och ditt barn” som jag köpte på bokrea för sisådär tjugo årsedan:


Bennett, S., och R. (1984). ”365 tv-fria aktiviteter för dig och ditt barn”. Forum: Stockholm.

Monster, barn och Achtung! Cthulhu

Idag är jag hemma med sjuka barn och vi har tittat på filmen om fröken Peregrines hem för besynnerliga barn. Det var ett tag sedan jag läste böckerna. Barnen gillade filmen (intalar jag mig). Tim Burton har gjort ett bra arbete. 

Jag har funderat lite på olika sätt att introducera barnen till Lovecrafts värld och variationer på klassikern Call of Cthulhu. Filmen om de besynnerliga barnen och de lovecraftianska monstren blir ett fint insteg. Med nedbantade Achtung! Cthulhu Fate-regler kan det bli bra. Mindre regler, bibehållen nerv och mer av berättelse.

Claes