Att smida Järn — några reflektioner inför ett äventyr i Sápmi

Jag inbillar mig att vi som spelleder rollspel kan ta oss an uppgiften med lite variation. För egen del så finns lite olika insteg, där ett är förmågan att underhålla mina egna tankar ute till fots i markerna, med paddel genom vatten eller invid en eld, ett annat är en trappa ner bland bokhyllorna i det kaos jag önskar vore mitt bibliotek i Jules Verne-anda, och ännu ett är aha-upplevelsen när jag slås av någon inbillad snilleblixt kring hur detta vad-det-nu-är skulle kunna användas i förskola, skola eller någon myndighet som har att hantera ond bråd död. 

Nu har jag en idé om hur rollspelet Järn eller ett derivat av spelet skulle kunna användas i förskola och grundskola, som ett led i att levandegöra forna tiders faktiska liv, lycka, lidande och död. Idén tog vag form under ett regnigt besök vid bronsåldersmuseumet Vitlycke i norra Bohuslän inte långt från Tovetjärnsvattnet. En association där och då gick till mina år i koltåldern och som ung jägarofficer i Sápmi och Laponia — Europas sista vildmark. Ikväll plockade jag på måfå några titlar ur mina boktravar i källaren:

Bokhögen illustrerar det godtyckliga intellektuella stoffet till följande rollspelsidé med Järn som skelett och muskulatur: inledningsvis ska jag finna på några sagor eller berättelser i bok- eller filmformat med de (sub-) arktiska folken som klangbotten, därefter ska jag spelleda något eller några kortare äventyr med mina barn, slutligen ska vi ta med oss äventyren ut i taigan och friska luften för att med kniv i bältet, ränsel på ryggen, träsvärd, båge, pilar, gjutjärngryta, eldstål, flinta och lavvu följa stigar och stråk in i lek och lägereldsberättesler. 

Jag tänker att Järn är ett formidabelt system för att levandegöra t.ex. den samiska kulturen. Möjligen med några små justeringar endera i Järn eller i den samiska kulturen. Det kan så klart vara en delikat fråga i vilken ände det ska justeras, men min erfarenhet från bl.a. rollspelet Western översatt till svenskt nybyggarliv med rallare, skogshuggare, fiske, fällfångst och pälsjakt, är att det inte är helt avgörande heller. Erfarenheten i sig, vare sig den är leken eller verkligheten trogen, är ofta ett fint insteg för det verkliga pratet om det finns en sådan ambition — och jag har gärna den ambitionen. Ambitionen att ta sig an verklighetens sagor, myter, legender genom mänsklighetens historia och successiva vetenskapliga landvinningar. Järn ger fina förutsättningar för att uppleva ett fordomtida nomadiserande liv nära en natur i norr med fiske och jakt genom åtta årstider med isande kalla mörka vintrar och midnattssolens ljusa somrar.

Du hittar Järn genom att klicka på Järn och om du är nyfiken på den samiska kulturen så är det svenska fjäll- och samemuseumet Ájtte i Jokkmokk en bra början.

Claes

Vackra kyrkor jag besökt — en actionskräcksaga om väsenjägaren Valdemars strider mot inre och yttre demoner

Tänk dig en dödssjuk och utmärglad Ebbe Schön med att 12-kalibrigt pumphagelgevär och en kukri understödd av en transylvansk man och en ångermanländsk kvinna, i strid mot djävlar, sattyg och fanskap ritade av Bergting och Egerkrans.

Låt mig gå direkt på berättelsens kärna via Stella Donner underställd biskopen vid Stockholms stift och Svenska kyrkans representant i denna kusliga historia: Hon introducerades för Världen Bredvid. Gick en intensivkurs i världens sagor, myter och religioner. Fick träning i vapenhantering och grundkunskaper i närstrid. Det hela utmynnade i att hon fick jobbet; att som Svenska kyrkans representant vara med och verifiera och dokumentera Valdemars möten med väsen och företeelser från Världen Bredvid.


Mät upp en deciliter mardröm, en deciliter nyandligt trams (nej, det är inte riktigt samma vätska som mardröm för drömmar finns på riktigt) och en deciliter traditionell religion och häll i en svartkittel av gjutjärn. Föreställ dig att du skär ner ett skålpund nordisk folktro med vättar, tomtar, troll och oknytt. Krydda din tanke med några abrahamitiska demoniska påfund och centraleuropeisk vidskeplighet. Låt brygden koka upp i svensk skolboksgeografi. Skala och tillsätt en ensam skämd illaluktande kräfta, som ger en elak bismak. Strö över några flingor astrologi, ett sönderrivet blad västindisk voodoo och andas ut ett andetag av cthulhusk galenskap. Rör om med ett kors 666 varv under sjudning. Istället för bestick förser du dig med ett hagelgevär Mossberg modell 500 i kaliber 12 med pistolgrepp och pumpmekanism, en handfull brennekekulor och en kukri av märket Magnum.

Detta är bra. Bra på riktigt. Möjligen med undantag för enstaka korrektur- och layoutmissar.

Johannes Pinter lyckas sätt ihop det samelsurium som nyandlighet, övernaturligheter och diverse religiösa föreställningar består av till en slags logik, där jag roas särskilt av den samiska nåjden som med trolltrumman hjälper till att rensa och låsa en av portarna till Världen Bredvid i en underjordisk kyrka i Lappmarken. Å ena sidan visar mänsklighetens historia att det är en smal sak att få människor att tro på vadhelst, å andra sidan gör Pinter det på ett sätt som är värd respekt. Detta är en skräckactionthriller med filmiskt flyt och en episk underton. 

Det är särskilt klädsamt att Pinter försett boken med två bihang, där de kyrkor som besökts och de väsen som mötts ges utrymme och förklaringar i sin egen rätt.

Pinters bok är ett formidabelt insteg till sagor, myter och legender i sin egen rätt, men även till ämnen som psykologi, filosofi, historia, religion, geografi och litteratur. Boken torde fungera både för enskild tyst läsning och högläsning i grundskolans senare år. Eller som insteg för rollspel, lajv, teater och film.

Boken som getts ut av Swedish Zombie kan köpas t.ex. hos Adlibris eller Bokus.

Claes

13 svarta sagor om superhjältar — superbra helt enkelt!

Denna samling noveller slår det mesta som tecknats och filmats på temat superhjältar. På ett sätt som påminner om hur Frank Miller 1987 omdanade superhjältevärlden med Batman: The Dark Knight Returns så bryter dessa texter med olika precision ny mark för vad en superhjälte är och hur superkrafter fungerar. Alltihop med en svensk melankolisk vardag som fond. Det är bra. Riktigt bra. Superbra.


Flera av texterna är brutalt naket mänskliga och passerar gränsen till de tragiska. Olika slags lidande är en av flera röda trådar som löper genom novellerna. För dem av oss som har erfarenhet från skola och behandling, från pedagogik och klinisk psykologi, så infinner sig blixtsnabbt en känsla av igenkännande. Många av texterna är knivskarpa karikatyrer av liv, lust, lidande och strider mot både yttre och inre demoner — precis så som  lärare och elever möter i skolan eller terapeuten och klienten eller patienten möter i behandling.

Boken vilar självklart på den mythos som skapats av författare och tecknare till klassiker som Superman och The Batman m.fl. i bl.a. Marvels och DCs olika universum. Men boken ger också olika insteg till helt nya världar med egna sagor, myter och legender liksom förklaringsmodeller till styrkor, svagheter, liv, lidande, lust och död. För den som aldrig fattat grejen med eller helt enkelt inte fattat tycke för de gamla superhjältarna i olika tecknade och filmade format inbillar jag mig att novellsamlingen kan tjäna som ett insteg till genren.

För den lärare inom grund- eller gymnasieskola som har att hantera svårmotiverade, serieläsande, filmslukande och andra elever, så tänker jag att boken effektivt kan omsättas i flera ämnen, inte minst biologi, psykologi, filsofofi, religion och litteratur.

För den behandlare, t.ex. psykolog, psykiatriker eller psykoterapeut, som gärna faller i fällan med farligt förenklade metaforer där diagnoser ibland förklaras med superkrafter, så kan boken tjäna som fin nyans när populärkultur omsätts i terapeutiskt arbete.

Boken som gett ut av Swedish Zombie finns att köpa t.ex. hos Adlibris eller Bokus.

Claes

13 svarta sagor om ond bråd död — en hyllning till 1980-talets skräckfilmer 

Detta är 13 noveller som på olika sätt låter läsaren uppleva den skräck och det videovåld som extrapolerades och debatterades under 1980-talet. Texterna spänner från regelrätta parafraseringar till innovationer i fältet där inspirationen är kopierade VHS-kasetter med berättelser om mänsklig ondska.


Kvalitén på texterna speglar de gamla filmerna. Det är en lika fasansfull som fascinerande läsupplevelse, där ojämnheterna på novellerna precis som med de gamla filmerna, är en kvalité i sig själv. Ojämnheten är bra.

Novellerna är ett lapptäcke med olika närhet till filmerna från 1980-talet. Några lappar är rätsidan, andra avigsidor och några passar is in egen rätt. Här finns det blodiga iskalla slutet på ett hotell och den hämndlystna uppgörelsen i skuggan drunkningsolyckan på ett sommmarläget. Här finns onda dockor och jultomtar. Här finns också klassiska teman om rättvisa, hämnd och desperation. Alltihop ett horribelt lapptäcke sytt med blodröd tråd.

Ondskan i novellerna tar sig olika uttryck. I några fall är den bara obegriplig och svår att fånga och förstå, som när tre våldsturister reser mellan från verkligheten idag tillbaka till filmer från förr och mördar mördare som inte låter sig mördas. I något fall är ondskan banal i sin enkla rättframhet, som när den mobbade hämnas. I något fall är ondskan kanske trots allt ett mindre ont, som när det handlar om en fastighetsaffär som riskerar att göra folk och familjer hemlösa. I något fall är ondskan ett uttryck för när ändamålet helgar medlen och en ignorant samhällelig ondska vrids några snäpp närmare jämlik godhet.

Boken är läsvärd. Den driftige läraren använder självklart boken i grundskolans senare år eller på gymnasiet, för att t.ex. prata om moralpanik inom kultur i allmänhet och populärkultur i synnerhet, eller varför inte de grundläggande frågorna om människans väsen liksom frågan om gott och ont i psykologi, filosofi, samhällsvetenskap och religion.

Du köper Swedish Zombies 13 svarta sagor om ond bråd död från t.ex. Adlibris eller Bokus.

Claes

Ingrid — eller ”Släng dig i väggen Robert Langdon!”


Detta är en horribel historia om en hemsk tant.

Brasklapp. Jag ska vara ärlig; jag gillade aldrig Robert Langdon något vidare. Ni vet, den där påstådde experten på symboler som i några böcker och filmer ränner runt i fiktionen och ställer till det i huvudet på riktigt folk. På allvar. Folk som tar Dan Browns påhitt som intäkt för kristen tro i allmänhet och en pervers idé om gudomligheter och konspirationer i synnerhet.

Love Kölles lilla roman ”Ingrid” tangerar ”Da Vinci-koden”. Men det är en bättre historia. Den är mer burlesk och hemskare. Den är både vardagligare och lyckas berätta historien till slut — eller till den slags plats där sådana här historier förtjänar att sluta. Utan taffliga omsvep och snöpliga slut.

Ingrid är församlingsassistent i Svenska kyrkan i Linköping. Det är ett formidabelt insteg. Den lilla tanten. Den lilla hemska tanten som med tantens oskyldiga fasad och harmlösa fernissa hänger sig åt svart magi, nekromanti och gränsen mellan liv och död.

Folk lider och dör i händerna på den kristna lilla tanten som jagar odödlighet. Det är stundtals 1980-tals-skräck-video-våld som jag har svårt att inte le lite igenkännande åt. Och så finns det kopplingar till den allmänna kristna kyrkan och dess andliga grundare och värdsliga ledare som får Dan Brown att blekna i Love Kölles skugga.

För den som möjligen spelar rollspel, såsom Svenska kulter eller Kutulu, så kan boken tjäna som inspiration. Vare sig du spelar mardrömsdetektiv likt Dylan Dog eller mardröm likt Ingrid, så rymmer boken insteg för äventyr.

Det är en hiskeligt fin liten bok som du köper t.ex. hos AdLibris.

Claes

Gudomliga historier om Yggdrasil

Ett av mina finaste bokminnen är Alf Henrikssons och Edward Lindahls ”Asken Yggdrasil — en gudomlig historia”. Jag inbillar mig att någon läst högt ur den för mig och att jag sedan återfann boken själv i någon av de många bokhyllorna i familjens vardagsrum. Boken gav liv åt läxförhören från semesterresorna med bil och husvagn genom svenska och norska fornminnen, slagfält, offerplatser, fornborgar, runstenar, hällristningar och museer. Boken kom att bli ett av instegen till äventyren bland Drakar och Demoner liksom äventyr i skuggan av sällskapet med ringen. Jag hänfördes av den förrädiskt enkla och eleganta berättelsen och jag kom att förälska mig i de skenbart simpla skisslika illustrationerna. 


 Mötet med Peter Madsens tecknade opus magnum om Valhall kompletterade ”Asken Yggdrasil” som bara Mjölner passar i Tors hand. Perfekt. Det gav näring åt intresset för myter, legender och sagor liksom för både vår egen och andra historia. Tintin, Spirou, Asterix och Lucky Luke i all ära — men skildringarna av asar, människor och andra i Valhall var något speciellt.


Jag läste Frans G. Bengtssons svit om Röde Orm och hann lyssna på en gammal radiouppläsning innan Charlie Christenssens tecknade roman gavs ut i fyra delar. Fyra magnifika delar. Det är en svit som är trogen sin text i både ord och bild. 

Nu har mina gamla favoriter fått konkurrens eller kompletterats ytterligare, beroende på hur jag väljer att se det. Sofi Hjort och Karl Johnsson har samlat sagor ur den nordiska mytologin, Johan Egerkrans har nedtecknat och illustrat berättelser om de nordiska gudarna, och Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson (igen) har skapat en episka fantasyberättelse i skuggan av den nordiska mytologin. Det är tre briljanta böcker. Ur en och samma skatt av myter, legender och sagor skissas, ritas, tecknas och berättas det nordiska arvet vidare i sin egen rätt och stil på tre olika vis. 

Asgård blandar genrer friskt. Text och bild kompletteras med sekvenser som hämtade ur ett tecknat seriealbum. Det är färgstarka figurer som skildras i både ord och bild. Jättarna skildras på ett sätt jag inte känner igen spontant sedan tidigare. Stora, så klart, och blå i huden med grandiosa horn. Det är liv, lycka, lidande och död på ett rättframt sätt, kryddat med det slags obegripligheter som asarna i alla tider gjort sig kända för — något slags variant av mänsklig oförmåga att tänka, känna och handla rationellt och stringent. Detta är berättarglädje som smittar av sig i oförvanskad läsglädje.


Johan Egerkrans bjuder på mer eller mindre ett lexikalt praktverk med Bauersk kvalité eller känsla i illustrationerna. Det är bok som kräver vördnad när den ligger i händerna för att läsas och bläddras med respekt. Detta är en bok att läsa, ögna oxh återvända till. En bok att inspireras och njuta av många gånger om. Detta är en sagornas bok att läsa högt ur och att läsa i ficklampans sken under täcket och att avnjuta i fåtölj med en kopp te, konjak eller wisky vid sidan. 


Den första delen av Vei låter läsaren möta vikingatiden på ett lika omtumlande och nytt sätt som Valhall en gång erbjöd. När Valhall lät läsaren följa två små barn till gudarna var det fascinerande, nu får vi följa en kvinnlig viking till jättarna. Det är snyggt, det är rättframt berättat och det är skarpa överraskningar. Det är ett tecknat epos som borde tilltala både unga och äldre som bär på dem minsta glöd av intresse och fascination för den nordiska mytologin. Eller som bara uppskattar en väl tecknad och berättad historia, för den delen.


För den som arbetar i skola är detta både gamla och nya skatter till ämnen såsom språk, historia och religion. För den som spelar rollspel, oaktat genre, är detta fenomenala källor till inspiration. För den som läser är detta läsvärt.

Claes

Det var en gång i Frankrike

Nury och Vallée berättar en tät, välritad och bra skriven historia om goda och onda handlingar genom det andra världskriget i det ockuperade Frankrike. Joseph Joanovici är föräldralös, invandrare, skrothandlare, miljardär, kollaboratör och motståndsman. Somliga tycker att han är kriminell och andra att han är hjälte. Serieromanen fångar det som psykoanalytikern Igra beskrev som den tunna hinna mellan gott och ont.


Serien är är läsvärd. Den borde fungera som litteratur i skolan, t.ex. som del av ämnet historia i årskurs 7-9 med lärandemål kring imperialism och världskrig, där bl.a. de båda världskrigen, folkmord och skildringar av människors upplevelser av bl.a. förtryck och motstånd ingår i läroplanen.

Romansviten omfattar sex grafiska album utgivna av Albumförlaget och kan köpas hos t.ex. Adlibris (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6) eller Bokus

Claes

Viktor Kasparsson

Detta är inte något för barn eller den kräsmagade. Dennis Gustafsson serieroman om privatdetektiven Viktor Kasparsson är brutalt hemska, ångestfullt burleska och skräckfyllt obegripliga värdiga Lovecraft. Detta är Lovecraft. Men i Sverige. I svenska samhällen. I svensk lands- och glesbygd. Över svenska skogar och fält.

Ok, det är inte Lovecraft fullt ut. Även om mycket påminner om Lovecrafts bestiarium så är detta något annat. Men lika hemskt. Kryddat med gammal hederlig ockult tro och en kristendom som kämpar mot olika mörker. En hel del av den onda bråda döden rår dock Kasparsson på med vanligt hederligt krut och stål. Trots allt.

Viktor Kasparsson dras successivt in i besynnerliga historier där andras liv slutar i galenskap eller död, och där han själv med olika delar tur och skicklighet löser mysterier eller i alla fall överlever dom. I totalt sex välberättad album, varav jag har nummer 1-5 men inte nummer 0, skildras fyra längre berättelser och några noveller. 

Det vore mig främmande att inte påstå att en såpass välberättad historia som denna inte tillhör litteratur värdig svensk grundskola. I sin roll som detektiv är Kasparsson särskilt skicklig att bl.a. kritiskt granska både händelseförlopp och enskilda platser. Jag känner mig hugad att överlämna åt läsaren att finna på hur föreställningar om det övernaturliga eller åtminstone svårförklarliga liksom tekniken vid brottsplatsundersökningar och vittnesmål kan inlemmas i läroplaner för både grund- och gymnasieskola.

Detta är bra litteratur. I sin egen rätt. För skolarbetet. Eller varför inte som insteg till rollspelet Kutulu?

Claes

Röde Baronen — första delen …

I ”Jaktpiloten” börjar Veys och Puerta sin trilogi baserad på Manfred von Richthofen. Det är en skickligt berättad historia. Teckningar och text är väl avvägda. Delar av boken är filmiska. Ögonen leds elegant genom scener, sekvenser och förlopp. Tillåter jag mig att stanna upp finns en detaljrikedom värd beundran.


Det är en grym historia. Eller snarare. Det är en historia om grymhet. Emellanåt med stråk av paradoxal (med-) mänsklighet. Men civilisationens och medmänsklighetens fernissa är tunn. Grymheten utgör klangbotten och genom boken ekar brutalt våld och det skvätter blod. Det är en krigets rational som skildras.


Jag inbillar mig att boken håller måttet som litteratur i flera av grundskolans ämnen. T.ex. i årskurs 4-6 och ämnet teknik där läroplanen omfattar hur tekniska system i samhället förändrats över tid jämte orsaker till detta (jag tänker då närmast på flyget, men även övriga vapensystem som såg dagens ljus i höjd med kriget). I snarlik anda ska eleverna i samma ämne i årskurs 7-9 kunna något om samband mellan teknisk utveckling och vetenskapliga framsteg, samt något om hur kulturella föreställningar om teknik påverkar kvinnors och mäns yrkesval och teknikanvändning. Utan att förlora mig alltför mycket i detta senare, så ger boken briljanta insteg till att blicka både bakåt till bl.a. Leonardo da Vinci och framåt till bl.a. de ryska natthäxorna som i nästa krig flög gamla plan från första världskriget mot en tekniskt överlägsen fiende i det andra världskriget. Den hugade kanske t.o.m. kan koppla på den samtida fröke Friman eller varför inte Wonder Woman.


Oaktat pedagogiska eller andra ambitioner, så är boken läsvärd i sin egen rätt också.

Serieromanen om den Röde Baronen ges ut av Cobolt förlag och finns att köpa hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Claes