Röde Baronen — första delen …

I ”Jaktpiloten” börjar Veys och Puerta sin trilogi baserad på Manfred von Richthofen. Det är en skickligt berättad historia. Teckningar och text är väl avvägda. Delar av boken är filmiska. Ögonen leds elegant genom scener, sekvenser och förlopp. Tillåter jag mig att stanna upp finns en detaljrikedom värd beundran.


Det är en grym historia. Eller snarare. Det är en historia om grymhet. Emellanåt med stråk av paradoxal (med-) mänsklighet. Men civilisationens och medmänsklighetens fernissa är tunn. Grymheten utgör klangbotten och genom boken ekar brutalt våld och det skvätter blod. Det är en krigets rational som skildras.


Jag inbillar mig att boken håller måttet som litteratur i flera av grundskolans ämnen. T.ex. i årskurs 4-6 och ämnet teknik där läroplanen omfattar hur tekniska system i samhället förändrats över tid jämte orsaker till detta (jag tänker då närmast på flyget, men även övriga vapensystem som såg dagens ljus i höjd med kriget). I snarlik anda ska eleverna i samma ämne i årskurs 7-9 kunna något om samband mellan teknisk utveckling och vetenskapliga framsteg, samt något om hur kulturella föreställningar om teknik påverkar kvinnors och mäns yrkesval och teknikanvändning. Utan att förlora mig alltför mycket i detta senare, så ger boken briljanta insteg till att blicka både bakåt till bl.a. Leonardo da Vinci och framåt till bl.a. de ryska natthäxorna som i nästa krig flög gamla plan från första världskriget mot en tekniskt överlägsen fiende i det andra världskriget. Den hugade kanske t.o.m. kan koppla på den samtida fröke Friman eller varför inte Wonder Woman.


Oaktat pedagogiska eller andra ambitioner, så är boken läsvärd i sin egen rätt också.

Serieromanen om den Röde Baronen ges ut av Cobolt förlag och finns att köpa hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Claes