Spelrapport: Jordborg

Jag, Hilda och My har spelat Jordborg. De båda vännerna Maddy och Ellinor och deras kamratgäng saknar sin Drottningdrake och Elddrake. Och, ska det visa sig, en hel del andra kamrater som de stöter på under äventyrets gång. Nåväl, just denna historia börjar med att drakarna försvunnit och att spåren leder till underjordens ingång och lord Fenix Darkars värld. Det är ett litet sällskap som ger sig in i underjorden för att få fatt på sina drakar. Maddy med elementarhunden Alex och Ellinor med sin magiska skateboard.

Med TableTop Audio i bakgrunden, släckta lampor och i skenet av levande ljus begav sig sällskapet ner i underjorden. De försåg sig med facklor och gick ner för trappan i bortre änden av den första salen. Det var rått i luften och ekade av fotstegen. När de närmade sig slutet av trappen skymtade det en figur i nästa sal. ”Eldmonstret Valtor” viskade Ellinor som använde sin jordmagi så att de alla kunde smyga som en del av väggen förbi väktaren av eld. De slank in genom en dörr och ut i en korridor. När de fortsatte fram mot ännu en trappa nedåt kände de en kyla gripa tag. Försent i såg de att väktaren Isy fanns i närheten. Maddy frös och kunde inte röra sig. Ellinor lyckades prata med jorden så att spindlar, råttor och rötter övertalade Isy att släppa sitt kalla grepp. Men innan något vidare samtal blev av, försvann Isy mystiskt. Ett oväsen gjorde Maddy och Ellinor nyfikna. En fälla. Ett ekorum lät som den tillfångatagna Elddraken men istället låg väktaren Stormy i bakhåll. Maddys och Ellinors plötsliga uppdykande gjorde dock Stormy förskräckt och hon försvann i en dimma. Elddraken befriades från sitt rum. Nu var tiden knapp. Elddraken var utom sig av rädsla efter tiden i underjorden och den behövde komma ut illa kvickt. Den berättade att flera andra vänner också var fångna i underjordens labyrinter — och att Drottningdraken nog fanns längst in och längst ned i underjorden …

Det blev ett bra äventyr. Hilda och My arbetade in namn, figurer, färdigheter och annat från favoritberättelser av olika slag. Winx Club, Lego Elves och annat lyste igenom, liksom helt egna lösningar på sådant där Winx och Elves brukar misslyckas. Den stora utmaningen i spelet kom att handla om turtagande och vem som får berätta för vem (det får vara någon måtta i hur mycket den ene kan bestämma eller ens föreslå för den andres figur).

Jag hade inte förberett något. Alls. Egentligen. Jag förberedde lite olika musik och ritade en skiss på porten med till underjorden — efter det försökte jag helt enkelt att väva berättelsen genom att replikera barnens påståenden med: ”Ja, och …”. Jag påstår inte att det var vare sig helt enkelt eller att jag lyckades hela tiden (jag fick t.ex. buffra en del konflikter de båda spelarna emellan och där fanns några nej, nej och nej).

Till nästa gång ska vi variera rollpersonerna något så att de inte är identiska. Barnen får själva beskriva vad just deras hjältinna har som styrkor/svagheter och vilka egenskaper/färdigheter som gör henne till den hon är.

Äventyret fortsatte in i underjordens djup. Elddrakens längtan efter luft och en gränslös himmel att flyga genom gjorde att den drabbades av panik. En hårsmån från att hela sällskapet med Drottningdraken och andra försvunna vänner åter var tillsammans, så lyckades lord Fenix Darkar lura med sig Elddraken som åter behövde räddas. Det fick bli cliffhanger till nästa spel.

Det var två uppspelta barnen som gick och lade sig. De hade ju, på riktigt, varit och fått berätta just sin Winx- eller Elves-historia. My tumlade upp ur sängen någon extra gång och med orden snubblande ur munnen rekapitulerade hon i rasande tempo äventyret för en klentrogen förälder (den som inte är jag).

Imorgon fortsätter vi.

Claes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *