Söndagsutflykt: ”Blades in the dark” och ”How to write adventure modules that don’t suck” på Naturum

Idag är jag och Rasmus på Fjärås Bräcka Naturum där vi byggt modellflygplan, provflugit olika modeller och fikat. Nu är halt och kort rast kommenderat. Till kaffet ögnade jag John Harpers Blades in the dark och bläddrade i Goodman Games How to write adventure modules that don’t suck.

Blades in the dark är ett rollspel jag läst och hört gott om. Harper har inspirerats av spel och spelsystem jag tycker om eller fascineras av, som t.ex. Luke Cranes Burning Wheel och MouseGuard, Vincent Barkers Apocalypse World och Jason Morningstars Night Witches. Blades in the dark utspelar sig i den kalla och dimmiga staden Doskvol i en tid som liknar vårt 1870-tal men i en värld där spöken existerar. Spelarna är ett gäng busar i ett gäng någonstans längs en glidande skala av kriminalitet. Jag tycker mycket om spelets insteg som bjuder på en struktur och som samtidigt är öppen med att strukturen är ett stöd och inte något att slaviskt följa. Harper beskriver sin spelidé som en tv-serie och ger exempel på inspiration såsom: tv-serierna The Wire och Spartacus, samt filmerna Ronin och Heat.

How to write adventure modules that don’t suck har stått i bokhyllan ett bra tag. Boken är redigerad av Joseph Goodman och Jeff Erwin som samlat ett tjugotal, för mig mer eller mindre kända, författare som skrivits rollspel eller äventyr till rollspel. Förlaget Goodman Games ger även ut spelet Dungeon Crawl Classics (DCC) som å ena sidan är en blinkning till äldre tiders rollspel, men som å andra sidan är en tegelsten (jag skönjer måhända något okunnigt en liten paradox i detta eftersom jag associerar de tidiga rollspelen med en förrädisk enkelhet och ganska tunna regler). Boken varvar en text med åsikter med ett insteg för eller exempel på tillämpning i äventyr. En text ger förslag på hur Lego kan användas som terrängmodell eller karta — utan att bygga regelrätta modellandskap (vilket snabbt blir både omfattande och dyrt, men även imponerande). Illustrationerna i boken är både bra och för få. Detta är en bok jag ska ta mig tid att läsa. Kanske en text åt gången. Kaptielrubrikerna är inte självklara, men när jag bläddrar boken finns flera passager som fångar mitt intresse.

Nu är smörgåsar, kakor och smoothies slut, så jag och Rasmus ska ut och flyga modellflygplan med gummibandsmotorer!

Claes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *