Att göra: Några sommarrecensioner på gång!

Så här när barnen ska skolas in och dagarna är lite brutna, så passar jag på att plöja högar med böcker, spel, äventyr och speltillbehör. Just nu ligger dessa på hög: Cobolts nyutgåva av Yakari (första boken — jag har frågat och Cobolt har inga planer på Buddy Longway i nuläget, men jag håller tummarna), den grafiska rymdromanen Orbital (som enligt hävd ska vara arvtagare värdig Valerian), Pulp Cthulhu (där det fungerar att ge monster på käften och inte bara bli galen vid blotta åsynen), The Two-Headed Serpent (som är ett pulpigt Cthulhu-äventyr), och ett tillbehör till spelsystemet Fate.

Ett fint sätt att läsa är ta med böcker, kaffepanna med tillbehör och kåsa, och följa stigen upp längs höjdsträckningen bakom huset. Låta jyckarna följa fritt och i egen takt. Slå sig ner vid eldstaden, få fyr och sätta på en kanna kaffe. Njuta av frisk luft och vad-för-slags-läsupplevelse som pärmarna håller i. Dagar med moln och regn eller annan nederbörd så ger ett gammalt ensamma vargen (eller knäppetält eller ett slags tarp) tricket att hålla undan vädret.

Det fungerar att läsa i skenet av stormlykta vid köksbordet också.

Claes

Gudomliga historier om Yggdrasil

Ett av mina finaste bokminnen är Alf Henrikssons och Edward Lindahls ”Asken Yggdrasil — en gudomlig historia”. Jag inbillar mig att någon läst högt ur den för mig och att jag sedan återfann boken själv i någon av de många bokhyllorna i familjens vardagsrum. Boken gav liv åt läxförhören från semesterresorna med bil och husvagn genom svenska och norska fornminnen, slagfält, offerplatser, fornborgar, runstenar, hällristningar och museer. Boken kom att bli ett av instegen till äventyren bland Drakar och Demoner liksom äventyr i skuggan av sällskapet med ringen. Jag hänfördes av den förrädiskt enkla och eleganta berättelsen och jag kom att förälska mig i de skenbart simpla skisslika illustrationerna. 


 Mötet med Peter Madsens tecknade opus magnum om Valhall kompletterade ”Asken Yggdrasil” som bara Mjölner passar i Tors hand. Perfekt. Det gav näring åt intresset för myter, legender och sagor liksom för både vår egen och andra historia. Tintin, Spirou, Asterix och Lucky Luke i all ära — men skildringarna av asar, människor och andra i Valhall var något speciellt.


Jag läste Frans G. Bengtssons svit om Röde Orm och hann lyssna på en gammal radiouppläsning innan Charlie Christenssens tecknade roman gavs ut i fyra delar. Fyra magnifika delar. Det är en svit som är trogen sin text i både ord och bild. 

Nu har mina gamla favoriter fått konkurrens eller kompletterats ytterligare, beroende på hur jag väljer att se det. Sofi Hjort och Karl Johnsson har samlat sagor ur den nordiska mytologin, Johan Egerkrans har nedtecknat och illustrat berättelser om de nordiska gudarna, och Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson (igen) har skapat en episka fantasyberättelse i skuggan av den nordiska mytologin. Det är tre briljanta böcker. Ur en och samma skatt av myter, legender och sagor skissas, ritas, tecknas och berättas det nordiska arvet vidare i sin egen rätt och stil på tre olika vis. 

Asgård blandar genrer friskt. Text och bild kompletteras med sekvenser som hämtade ur ett tecknat seriealbum. Det är färgstarka figurer som skildras i både ord och bild. Jättarna skildras på ett sätt jag inte känner igen spontant sedan tidigare. Stora, så klart, och blå i huden med grandiosa horn. Det är liv, lycka, lidande och död på ett rättframt sätt, kryddat med det slags obegripligheter som asarna i alla tider gjort sig kända för — något slags variant av mänsklig oförmåga att tänka, känna och handla rationellt och stringent. Detta är berättarglädje som smittar av sig i oförvanskad läsglädje.


Johan Egerkrans bjuder på mer eller mindre ett lexikalt praktverk med Bauersk kvalité eller känsla i illustrationerna. Det är bok som kräver vördnad när den ligger i händerna för att läsas och bläddras med respekt. Detta är en bok att läsa, ögna oxh återvända till. En bok att inspireras och njuta av många gånger om. Detta är en sagornas bok att läsa högt ur och att läsa i ficklampans sken under täcket och att avnjuta i fåtölj med en kopp te, konjak eller wisky vid sidan. 


Den första delen av Vei låter läsaren möta vikingatiden på ett lika omtumlande och nytt sätt som Valhall en gång erbjöd. När Valhall lät läsaren följa två små barn till gudarna var det fascinerande, nu får vi följa en kvinnlig viking till jättarna. Det är snyggt, det är rättframt berättat och det är skarpa överraskningar. Det är ett tecknat epos som borde tilltala både unga och äldre som bär på dem minsta glöd av intresse och fascination för den nordiska mytologin. Eller som bara uppskattar en väl tecknad och berättad historia, för den delen.


För den som arbetar i skola är detta både gamla och nya skatter till ämnen såsom språk, historia och religion. För den som spelar rollspel, oaktat genre, är detta fenomenala källor till inspiration. För den som läser är detta läsvärt.

Claes

Det var en gång i Frankrike

Nury och Vallée berättar en tät, välritad och bra skriven historia om goda och onda handlingar genom det andra världskriget i det ockuperade Frankrike. Joseph Joanovici är föräldralös, invandrare, skrothandlare, miljardär, kollaboratör och motståndsman. Somliga tycker att han är kriminell och andra att han är hjälte. Serieromanen fångar det som psykoanalytikern Igra beskrev som den tunna hinna mellan gott och ont.


Serien är är läsvärd. Den borde fungera som litteratur i skolan, t.ex. som del av ämnet historia i årskurs 7-9 med lärandemål kring imperialism och världskrig, där bl.a. de båda världskrigen, folkmord och skildringar av människors upplevelser av bl.a. förtryck och motstånd ingår i läroplanen.

Romansviten omfattar sex grafiska album utgivna av Albumförlaget och kan köpas hos t.ex. Adlibris (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6) eller Bokus

Claes

Viktor Kasparsson

Detta är inte något för barn eller den kräsmagade. Dennis Gustafsson serieroman om privatdetektiven Viktor Kasparsson är brutalt hemska, ångestfullt burleska och skräckfyllt obegripliga värdiga Lovecraft. Detta är Lovecraft. Men i Sverige. I svenska samhällen. I svensk lands- och glesbygd. Över svenska skogar och fält.

Ok, det är inte Lovecraft fullt ut. Även om mycket påminner om Lovecrafts bestiarium så är detta något annat. Men lika hemskt. Kryddat med gammal hederlig ockult tro och en kristendom som kämpar mot olika mörker. En hel del av den onda bråda döden rår dock Kasparsson på med vanligt hederligt krut och stål. Trots allt.

Viktor Kasparsson dras successivt in i besynnerliga historier där andras liv slutar i galenskap eller död, och där han själv med olika delar tur och skicklighet löser mysterier eller i alla fall överlever dom. I totalt sex välberättad album, varav jag har nummer 1-5 men inte nummer 0, skildras fyra längre berättelser och några noveller. 

Det vore mig främmande att inte påstå att en såpass välberättad historia som denna inte tillhör litteratur värdig svensk grundskola. I sin roll som detektiv är Kasparsson särskilt skicklig att bl.a. kritiskt granska både händelseförlopp och enskilda platser. Jag känner mig hugad att överlämna åt läsaren att finna på hur föreställningar om det övernaturliga eller åtminstone svårförklarliga liksom tekniken vid brottsplatsundersökningar och vittnesmål kan inlemmas i läroplaner för både grund- och gymnasieskola.

Detta är bra litteratur. I sin egen rätt. För skolarbetet. Eller varför inte som insteg till rollspelet Kutulu?

Claes

Röde Baronen — första delen …

I ”Jaktpiloten” börjar Veys och Puerta sin trilogi baserad på Manfred von Richthofen. Det är en skickligt berättad historia. Teckningar och text är väl avvägda. Delar av boken är filmiska. Ögonen leds elegant genom scener, sekvenser och förlopp. Tillåter jag mig att stanna upp finns en detaljrikedom värd beundran.


Det är en grym historia. Eller snarare. Det är en historia om grymhet. Emellanåt med stråk av paradoxal (med-) mänsklighet. Men civilisationens och medmänsklighetens fernissa är tunn. Grymheten utgör klangbotten och genom boken ekar brutalt våld och det skvätter blod. Det är en krigets rational som skildras.


Jag inbillar mig att boken håller måttet som litteratur i flera av grundskolans ämnen. T.ex. i årskurs 4-6 och ämnet teknik där läroplanen omfattar hur tekniska system i samhället förändrats över tid jämte orsaker till detta (jag tänker då närmast på flyget, men även övriga vapensystem som såg dagens ljus i höjd med kriget). I snarlik anda ska eleverna i samma ämne i årskurs 7-9 kunna något om samband mellan teknisk utveckling och vetenskapliga framsteg, samt något om hur kulturella föreställningar om teknik påverkar kvinnors och mäns yrkesval och teknikanvändning. Utan att förlora mig alltför mycket i detta senare, så ger boken briljanta insteg till att blicka både bakåt till bl.a. Leonardo da Vinci och framåt till bl.a. de ryska natthäxorna som i nästa krig flög gamla plan från första världskriget mot en tekniskt överlägsen fiende i det andra världskriget. Den hugade kanske t.o.m. kan koppla på den samtida fröke Friman eller varför inte Wonder Woman.


Oaktat pedagogiska eller andra ambitioner, så är boken läsvärd i sin egen rätt också.

Serieromanen om den Röde Baronen ges ut av Cobolt förlag och finns att köpa hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Claes

Rymdäventyr

Hilda läser om rymden i skolan, så då är det läge att bläddra i både Tintins resa tur och retur till månen och ffa i Cobolts nyutgåva av Linda & Valentin för att bygga rymdäventyr. Fate får lov att vara systemet — det grundar för både berättarglädje och action med nerv.

Claes