Boktips: Riddarskolan

Riddarskolan är en serie med både äventyrs- och faktaböcker som på ett träffsäkert sätt kombinerar myter, sagor och legender om medeltiden med sakkunskap och humor och nerv. Magnus Ljunggrens texter är kärnfulla, sakliga och kan både stå för sig själva och vara grund för fortsatta fantasier eller faktiska prat. Mats Vänehems bilder kompletterar de korta texterna med historiska detaljer, slagfärdig action och känsla och djup. De bilder som löper genom böckerna hjälper texterna med drama och nerv, den inledande bilden på borgen och den avslutande på landskapet, liksom enstaka större bilder i berättelserna, bjuder in till utforskande och det är illustrationer att förlora sig i.

Serien Riddarskolan handlar om de unga aspiranterna Fiona, Urban och Egon som under riddaren Rodricks översyn tränas till riddare. I berättelserna möter vi kungar, drottningar, jungfrur, vakter, Svarte Riddaren, Röde Riddaren, tjuvar, trollkarlar, vänner, fiender, drakar och både andra och annat. En variant på Lady Gag(g)a flimrar förbi och Rodrick själv har en nära relation till riddaren Don Q och dennes springare Rosinante. När jag skriver detta blir jag osäker på den rätta benämningen på barnen i skolan, om de ska kallas pagar eller väpnare eller om det helt enkelt är bara barn ännu (fast någon barndom i dagens bemärkelse fanns ju inte på medeltiden). Fiona, Urban och Egon står i alla fall för dynamiken i berättelserna och deras idéer, upptåg, relationer och känslor utgör böckernas röda tråd. Här finns gott om nyfikenhet, dådkraft, rädsla, ånger och mod — och en kodex i skuggan:

  • Riddaren ska kämpa mot orättvisor och göra allt för att det ska vara fred
  • Riddaren ska skydda föräldralösa barn, änkor och fattiga
  • Riddaren ska vara trogen kungen

Jag har läst böckerna högt för mina barn som är mellan 3 och 9 år gamla. Alla har uppskattat böckerna och tyckt om både äventyren och faktaböckerna på olika vis. De har gjort egna kopplingar till resor till borgar i verkligheten, sådant de sett och hört på filmer och i tv-serier, och sådant som lekts eller lärts i förskola och skola. Det är särkilt roligt när sådant vi gjort tillsammans, som att kika på fångcellerna på Varbergs fästning dyker upp i samtalen. Eller när det pratar om spel vi spelat. Eller när borgar och riddare tar form av Duplo och Lego och annat.

Böckerna är utmärkta insteg för ämnet historia i grundskolan.

För den som söker underlag till Helmgast båda rollspel Hjältarnas tid och Järn(även om Järn har forntiden som grundidé) eller Elosos Sagospelet Äventyr, så är faktaböckerna enkla sätt att leda unga spelares tankar i viss riktning (det är inte självklart att inte riddare har tillgång till t.ex. mobiltelefoner, datorer och rymdfärjor, så klart). Böckerna med äventyr är utmärkta mycket enkla äventyrsgrunder, där böckernas tema kan vara den röda tråden, problemet, kruxet eller utmaningen, och de korta kapitlen kan utgöra insteg för enskilda scener, och där huvudpersonerna kan hjälpa till med både rollspersoner och spelledarpersoner.

Böckerna är utgivna av Bonnier Carlsen och sviterna finns bl.a. hos Adlibris och Bokus.

Claes

Rollspel: Hilda spelledde ”De förvunna barnen”

I en annan tid och på en annan plats befinner sig ett sällskap på ett värdshus. Det brokiga sällskapet består av ljustrollet Sigrid, samurajen Kitsune, den fredlöse Röda Svärdet, och superhjältarna Batman och Spider-Man. Stämningen i värdshuset är tryckt. När natten smyger på varnas sällskapet som i förbigående av en äldre gäst som hastigt lämnar platsen utan att dricka ur sitt krus med mjöd: ”Mitt hjärta säger mig att ni är goda” mumlar han när han stannar upp vid sällskapets bord ”gå inte ut i natt. En ondska river och sliter längs gator och gränder och söker liv …” och så mumlar han vidare när han lämnar platsen och dörren ut slår igenom bakom honom.

Hilda spelledde kvällens äventyr ”De försvunna barnen” där ett sällskap äventyrare finner sig i en by som hemsöks av en ondska och elakhet som rövar bort små oskyldiga barn. Hilda omsatte väl valda regler ur såväl Hjältarnas tid som Sagospelet äventyr. Äventyrets röda tråd utgjordes av ett antal ganska tydligt avgränsade scener, såsom:

  • Varningen på värdshuset
  • Monsterattacken om natten
  • Den gamla kvinnans vädjan
  • Färden till skogen
  • Det flyende barnet
  • Monstret vid grottan
  • Färden genom labyrinten
  • Mörkret och bakhållet
  • Barnen i grottorna
  • Kampen mot den onde
  • Resan hem
  • Välkomstfesten

Hilda hanterade det hela bra. Den stora utmaningen bestod i att rulla med motstånd (för att låna ett begrepp från äldre samtalsmetodik) liksom att hjälpa spelarna att hitta konstruktiva handlingar framåt.

Batman och Spider-Man tenderade att manligt aningslöst utan vidare dra iväg för att med muskelkraft och prylar (teknologiska eller genmanipulerade) klara skivan gång på gång. Röda svärdet tilldelades diverse bevaknings- och ordonansuppdrag och Sigrid och Kitsune räddade sällskapet gång efter gång — vilket Spider-Man vägrade att erkänna emedan Batman (till Spider-Mans stora förtret) förälskade sig i Kitsune.

Trots vissa svårigheter för Rasmus att förhålla sig till både sagan och ffa övriga spelare och karaktärer, så gjorde han ett gott arbete och var ovanligt lite sällskapets enerverande obegriplige Jar-Jar Binks och anmärkningsvärt mycket omnipotent Spider-Man med motor att vilja lösa problem för att trampa vidare. På sant superhjältemanér hade Rasmus alter ego Spider-Man vissa problem med konceptet samarbete (något som känns igen från såväl Justice League som Avengers m.fl. tröstlösa ansatser att få ihop ett någotsånär fungerande arbete i grupp). Sprider-Man hade helst löst saken för egen maskin, superhjältar har muskler och är starka, nämligen (något Kitsune iskallt replikerade med på med: ”… och killar är tydligen allihop ganska korkade” varpå den katanabärande samurajtjejen helt sonika väntade in att superhjältarna skulle försätta sig i klistret, så att hon klipskt kunde rädda dem. Igen. Och igen.).

Sällskapet tog sig efter en hel del om och men, som sig bör, till ondskans hemvist där barnen befriades och allt blev bra.

Även om flera av situationerna hade kunnat eskalera till våldsamma strider på liv och död, så hanterades många problem med olika slags list istället för våldsam ödeläggelse, blod och död. Något monster på färden talades till rätta, ett annat lurades på folksagors manér bort och iväg, men det sista odjuret som var något slags diabolisk ondska förkroppsligad fick plikta med sitt fysiska väsen även om elakheten i sig gick upp i en osynlig illaluktande ande och spreds med vinden.

Claes

Läst: Ingen tycker om en goblin

Mina barn älskade när jag läste Ingen tycker om en goblin högt för dem. Det är en träffsäkert berättad saga och barnbok av klassiskt snitt med korta texter tillsammans med uttrycksfulla bilder. För den som kan sin folklore, läst fantastik eller spelat rollspel är goblins välkända. Någon allmänt vedertagen svensk översättning finns såvitt jag vet inte, utan det engelska ”goblin” eller ibland tyska ”kobold” brukar få gälla. I olika sammanhang spelar de lite olika roller, men brukar ställa till med hyss och rackartyg eller regelrätta skurkstreck. Just i denna saga så är dock en goblin huvudperson och vi följer dennes perspektiv. När ett gäng äventyrare, hämtade ur vilket digitalt eller bordsrollspel som helst, dundrar in i vår goblins grotta med ägodelar, och plundrar allt, så är det både lite hemskt och ledsamt. Äventyrarna stjäl till och med vår goblins vän skelettet. Det blir upptakten till bokens äventyr.

I berättelsen varvas mindre bilder med större vyer och kortare texter med lite längre (fast några långa tirader blir det aldrig). Det är en bok som är bra att läsa högt ur och där det går att både minska och öka takten, liksom spänningen, genom att endera stanna upp vid bilder och utforska dem eller snabbt skynda vidare för att ta reda på hur det går. När jag läste högt för mina barn Hilda (9), My (6) och Rasmus (3) så drogs barnen med i skratt och andhämtning av spänning och några sorgliga suckar. Så äventyrets berg-och-dalbana av känslor som högläsningsbok fungerade bra.

Jag spelleder en del rollspel för barnen, t.ex. Hjältarnas tid, Sagospelet Äventyr, Järn och Mouse Guard. Ingen tycker om en goblin är ett fint insteg till Drakar-och-demoner-liknande rollspelsäventyr med en fin liten skruv som ställer saker lagom på ända eftersom det är monstret som är huvudpersonen i denna berättelsen. Berättelsen i boken är enkelt och tacksamt att göra om till ett rollspelsäventyr, där hjälpsamhet, utforskande och samarbete står i fokus före slumpmässiga bataljer på liv och död i grotta efter grotta under jorden.

Boken är skriven av Ben Hatke, utgiven på svenska av Verbal förlag och finns att köpa bl.a. hos Sciencefictionbokhandeln, Adlibris och Bokus.

Stort tack till Verbal förlag för recensionsexemplar!

Claes

Edit: Repostat på Facebook och Twitter mars 2018 eftersom boken finns på bokrean hos förlaget.