Att läsa: fakta och fiktion

Idag levererade brevbäraren.

Senaste numret av Seriefrämjandets ”Bild & Bubbla” är alltid ett läsnöje.

Jeff Vandermeers ”Avgrund” utgiven på svenska av Fria Ligan (som imponerar med växande utgivning fantastik) kommer snart på Netflix.

Recensionsexemplar från vänligt professionella Studentlitteratur av ”Tecknad karaktär” och ”Det spelifierade klassrummet” med sikte på både egen text och föreläsningar på fritidshem, skolor och bibliotek om hur populärkultur, tecknade serier och rollspel kan användas professionellt.

Dialogos förlag imponerar inte i trevligt bemötande (utan är tvärtom och tyvärr retsamt arrogant tråkiga) men har några intressanta titlar som jag ändå vill ge en chans där David Westerlunds ”Afrikanska religioner” är den första av texter som förhoppningsvis kan ge stoff åt hur ämnet religion i sig, läroplaner och rollspel kan omsättas både i lek och lärande.

Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB) är väl inte kända eller erkända för någon vidare kvalité i sin utgivning, men Kent Zetterbergs ”Beredskapen” hoppas jag kan ge fina inspel till svenska rollspelsäventyr någonstans i Sverige i skuggan av det andra världskriget. Ulven. Armasjärvi. Lancasterbombaren utanför Porjus. Ett pensionat i Nössemark strax utanför Ed. Det finns många både faktiska och fiktiva insteg till äventyr.

Claes

MouseGuard: Skatan vid Pebblebrook

I söndags kväll hade Hilda sin kompis Everlynn hemma på besök. På barnens allmänna begäran spelledde jag ett extremt kort äventyr Mouse Guard. Först gjorde vi modeller av möss i cernitlera samtidigt som vi pratade om både mössens territorium och mössens karaktärer (det utgjorde karaktärsskapandet och jag antecknade några namn och andra värden på enkla blanka A6-blad). Sedan spelade vi ett räddningsuppdrag (jag lät en skata som attackerade Pebblebrook vara uppdraget och så lade jag till problem i form av ett svårt vägval, orientering och överlevnad). Sist pratade vi om hjältemod och vad som går att lära av sagor, myter och legender.

Hjälpmedel

Vi använde modeller för byggnader och terräng ur krigs- och figurspelet Flames of War. På gott och ont. Det blir ju inte alls Mouse Guard med realistiskt små möss i en stor verklighet, utan mer av Kalle Anka med antropomorfa förstorade djur i en förminskad värld. Men för de riktigt små barnen liksom för nybörjaren och i det snabba läget, så gjorde det spelet lätt att leda för mig och lätt att förstå sig på med samma lägesbild för alla och envar.

Scener i äventyret

  1. Gwendolyns uppdrag till patrullen (en skata i Pebblebrook och frågor till Barkstone och Elmwood efter den svåra vintern)
  2. Det första beslutet (patrullen diskuterade vägval respektive att förflytta sig samlat eller dela upp patrullen på två täter)
  3. Vilse i natten (patrullen misslyckades framåt med att orientera sig och tvingades söka skydd för natten)
  4. Halvhalt i Barkstone respektive Elmwood (patrullernas båda två täter hämtar andan)
  5. Det andra beslutet (patrullen är samlad igen och diskuterade att fortsätta genom natten, eller låta spejare fortsätta och övriga vila)
  6. Den första bataljen (två spejare når Pebblebrook, möter stadsvaktens kapten och utkämpar första striden)
  7. Slutstriden (stadsvaktens kapten möter upp patrullen och striden mot skatan börjar)
  8. Vägen tillbaka (patrullen färdas hem till Lockhaven)
  9. Åter i Lockhaven (patrullen avrapporterar till Gwendolyn)

Eftersnack

När jag och Hilda körde hem Everlynn så hade vi ett bra extra prat i bilen. Everlynn berättade att det var roligt att vara huvudperson och hjälte i en saga och ett äventyr precis som i en bok eller på film, men där hon och de andra själva fick bestämma vad som skulle hända. I alla fall ungefär. Lite beroende på tärningar. Hon tyckte att det var roligt både att försöka få mössen att komma överens och fatta svåra beslut och att slå tärningar för att se om mössen klarade sina handlingar. Innan vi skiljdes åt förklarade Everlynn att hon skulle skriva ner sagan på dator, skriva ut den och låta en av sina äldre bröder bränna kanterna på utskriften så att känslan blev medeltida.

Jag låter det vara osagt om vi de facto spelade rollspelet Mouse Guard. Barnen är övertygade om att det var vad vi gjorde. Ännu en ung tjej har visat prov på att en liten kvinnlig musgardist kan vara en hjälte, en överlevare, en stor ledare och en stor krigare. Hennes berättelse efteråt säger mig att hon kommer att återvända till Lockhavens stad av sten och Gwendolyns kontor för fler uppdrag och patruller i Musgardets tjänst.

Claes

MouseGuard: Trubbel vid Wolfepointe

Våren närmar sig. Vintern, isen och snön släpper taget om territoriet. Matriarken Gwendolyn kallar en patrull till sitt rum i Lockhaven. Patrullmusen Grethel, vakten Patrick och aspiranten Kenzi möter upp Gwendolyn och den sargade patrullchefen Theobald. Theobald är tillbaka i Lockhaven efter att hans patrull massakrerats en natt när de patrullerade vägen till Wolfepointe. Ett rovdjur misstänks inne i territoriet. Doftbarriären öster om Wolfepointe måste undersökas och hotet omkring Wolfepointe klarläggas utan att väcka oro eller panik.

Patrullen

Hilda (9) spelade Grethel mentor till aspiranten Kenzi spelad av My (6) och Rasmus (3) bidrog med patrullchefen Theobald (samt off the record en spindelmannenmus, och Spider-Man jämte Batman i egna personer — denna trio löste dock uppgifter av oklar karaktär i huvudsak utanför territoriets sydvästra delar). Vaktmusen Patrick var spelledarperson.

Rädslan i Lonepine

Patrullen provianterar och färdas friktionsfritt till Darkwater där Kenzis föräldrar bjuder på mat och husrum en natt. Patrullen fortsätter mot Lonepine där stadens portar är stängda och en rädsla fattar sitt grepp om invånarna. Efter övertalning släpps patrullen in i bakom portarna. Olika rykten gör sig gällande. Rövare, monster eller något onämnbart härjar i trakten. Patrullen bestämmer sig för att det finns en risk att rovdjur tagit sig genom doftbariärren och är i området. De ställs inför ett svårt val — endera stanna för att hjälpa här och nu, men då att riskera att fler rovdjur tar sig in i territoriet, eller att gå vidare mot Wolfepointe. Theobald lyssnar av patrullen där Grethe förnuftigt resonerar kring alternativens för- och nackdelar medan Kenzi hetlevrat vill göra processen kort med problemet oaktat dess karaktär. Theobald beslutar sig för att gå på Kenzis linje.

På liv och död i månens sken

Patrullen lämnar Lonepine och söker spår. Vare sig det är rövare eller odjur i farten så bör det finnas spår. Efter en dags tröstlöst sökande slår patrullen läger. När skymningen faller uppfattar Kenzi som har eldpost hur marken vibrerar. Hon väcker snabbt de övriga och Grethel räknar ut att något rör sig under jorden. Grethel och Kenzi smider en snabb plan som Theobald välsignar. Ett bakhåll. Theobald stampar, gräver och oväsnas för att locka det underjordiska till sig. I månens sken bryter en mullvad den snöblandade markytan och en kamp på liv och död tar sin början. Theobald snubblar på sin yxa. Patrick svingar sitt svärd men vräks omkull av mullvadens våldsamma fäktande med tassarna. Grethels första pil missar. Kenzi lyckas bara reta upp mullvaden med sin stav. Men lyckan vänder. Efter en våldsam kamp flyr mullvaden ner i underjorden igen. Theobald bedömer situationen och beslutar att det där monstret kommer att söka sig bort och hem igen. Tjälen måste släppt sitt grepp tidigt här i öster där vintern varit mild, kompletterar Grethel, och det kan nog vara svårt för mullvaden att gräva åt så många andra håll.

Wolfepointe och vidare

Så fortsätter patrullen genom snöblandat slask österut. De når Wolfepointe snabbt tack vare bra vägval och kloka passager av hinder såsom enstaka trasiga broar och smidig flykt undan rovfåglar. Mössen i Wolfepointe är inte kända för sin gästfrihet, men den stridströtta och färdslitna patrullen möts ändå med vänlighet tack vare Kenzos vältalighet. Theobald låter sin patrull pusta ut och sova en natt i bäddade sängar, men redan tidigt följande morgonen är patrullen till fots igen. Tiden rinner som fin sand genom små musnävar och för varje sandkorn som passerar finns risken att en öppning i doftbarriären låter rovdjur passera. Inför våren och snösmältningen har en patrull i vintras levererat slädar med tunnor av doft till Wolfepointe. Grethel, Kenzi och Patrick släpar en tunna på medar bakom sig och följer Theobald som spårar i den allt tunnare och mer fläckvisa snön österut mot doftbarriären.

Monstret vid barriären

Patrullen når doftbarriären trötta men vid gott mod och identifierar snabbt den sista säkra doftpunkten i norr. Patrullen fördelar uppgifterna. Patrick och Theobald förstärker doftbarriären. Grethel spårar i förväg längs barriärens väg söderut för att finna var den fungerar igen. Kenzi som är snabbast spårar av terrängen innanför barriären för att följa upp in- och utspår från rovdjur. Det är ett drygt och riskfyllt arbete där patrullen är splittrad. Barriären repareras snabbt nog. Theobald, Patrick och Grethel söker sig tillbaka för att möta upp Kenzi. Det är i sista stund. Kenzi berättar att flera spår leder både in och tillbaka ut, men att det finns ett spår som bara leder in och som är färskt inne på territoriet. Spåret av en vessla. Theobald beslutar att vesslan måste jagas ner.

Skadad i strid

Patrullen spårar vesslan men missbedömer rovdjurets vaksamhet och list. Det är patrullen som upptäcks först och Theobald såras svårt i vesslans attack. Det är morrhårsfina marginaler när Kenzi stöter sin stav vesslans ena öga samtidigt som Patrick undgår att bli tuggad i tu och istället driva sitt svärd i vesslans gom. När rovdjuret överraskas av de båda små bytesdjurens smärtsamma motanfall fryser den för en stund — det är allt som behövs för att Grethels välriktade pilar, Kenzi färdigheter med staven och Patricks svärd ska göra slut på fienden.

Åter i Lockhaven

Patrullen förbinder Theobalds sår och ser över varandra. Så färdas de åter till Wolfepointe, där Theobald lämnas till vård, varefter de fortsätter under Grethels ledning dagsamarscherna tillbaka till Lockhaven. Med undantag för en uggla, några korpar och snöblandat regn en natt, så går färden bra. Det är en lättad Gwendolyn som tar emot sin patrull. Musterritoriets östra delar är säkrade igen.

Claes

Tips: Spela Western

Åskfågelns rollspel Western är ett av mina absoluta favoritspel. Regelverket har förvisso både förskräckt och fascinerat genom åren, men den fjärde utgåvans material (som är läsvärt som det är) och settingen med möjligheter från drama till action fängslar och fortsätter att hålla mig fången. Det har varit något alldeles särskilt att återberätta ett eko Ville i Momålas episka svit om utvandrarna liksom klassiska vilda västern-filmer och tv-serier.

Något jag tyckt varit särskilt roligt har varit att att ta personer, platser och problem ur tecknade serier och återberätta med mina barn. Eftersom barnen är små har jag hackat och husreglat friskt, och mycket godtyckligt använt delat av reglerna för t.ex. strid. Ett exempel är att jag utifrån berättelsen framför oss ibland valt att används träffmallen och ibland har jag helt struntat i reglerna och låtit barnen förklara hur de vinner duellen eller-vad-det-nu-är. Ett sätt knuffa äventyr åt rätt håll har varit att plantera frön av berättelser i barnens huvuden och sedan vattna med en bok, ett filmklipp, eller någon scen på tv, för att sedan spela.

När jag spellett barn och unga, så har Yakari, Lucky Luke, Buddy Longway, Blueberry och Undertaker varit några exempel på tacksamma insteg för äventyrsupplägg med barnen. Utöver böcker, film och tv-serier har jag på jobbet då och då följt upp berättelserna och det rollspelade äventyret med en kort expedition ut i markerna, med övernattning invid öppen eld under bar himmel — ett litet iscensättande av bl.a. pälsjägar- och indianliv.

Det finns ett gediget material till Western med gott om förtryckta äventyr både fysiskt och som pdf hos Åskfågeln — och mer material är på gång.

Du hittar Western enkelt hos Åskfågeln. En engelsk utgåva av spelet är under produktion.

Jag rekommenderar spelet varmt.

Claes

Hilda läser: Forntidsglimtar — Jägarstenåldern

Till frukosten idag fortsätter jag att läsa Forntidsglimtar — Jägarstenåldern. Det är en kapitelbok med ganska mycket text. Texten är bra för att den är både lättläst och spännande och boken har fina bilder i färg som är nästan som ur en tecknad serie. Boken är spännande för att vi får följa några barn i olika berättelser 10 000 år tillbaka i tiden.

Igår läste jag första kapitlet högt för min lillasyster My. Kapitlet handlade om den tioåriga flickan Serena och jakten med pil och båge på en uroxe. My tyckte kapitlet var jättebra.

Berättelserna i boken påminner om när pappa spellett rollspelen Hjältarnas tid och Järn för oss. Där har vi pratat och berättat om forntiden och både hur det kan ha varit och saker man kan ha trott på, som t.ex. gudar och magi. Äventyren var spännande sagor där vi var hjältar. Jag har t.ex. varit både ljustroll och rävflicka och tillsammans med My hjälpt hövdingen att rädda vår by och vårt folk från en ondska.

Forntidsglimtar — Jägarstenåldern handlar om den tid som man kan lära sig mer om vid Vitlycke museum och Fjärås Bräcka naturum. Jag har varit på båda platserna med min familj. Vid Vitlycke finns en lite bronsåldersby och hällristningar och en utställning om En enda oändlighet med texter, bilder och saker från bronsåldern. Skolan har haft en friluftsdag vid Fjärås Bräcka där vi pratade om inlandsisen, varmare klimat, människor som vandrade in i Sverige och vi fick gjuta ett tennsmycke.

Jag ska föreslå för min rektor att hon köper in boken till vår skola. Den fungerar nog både i lektioner och på biblioteket.

Boken är utgiven av Beta Pedagog och finns bl.a. hos Adlibris och Bokus.

Tack till Isac på Beta Pedagog för boken.

Hilda