MouseGuard: Skatan vid Pebblebrook

I söndags kväll hade Hilda sin kompis Everlynn hemma på besök. På barnens allmänna begäran spelledde jag ett extremt kort äventyr Mouse Guard. Först gjorde vi modeller av möss i cernitlera samtidigt som vi pratade om både mössens territorium och mössens karaktärer (det utgjorde karaktärsskapandet och jag antecknade några namn och andra värden på enkla blanka A6-blad). Sedan spelade vi ett räddningsuppdrag (jag lät en skata som attackerade Pebblebrook vara uppdraget och så lade jag till problem i form av ett svårt vägval, orientering och överlevnad). Sist pratade vi om hjältemod och vad som går att lära av sagor, myter och legender.

Hjälpmedel

Vi använde modeller för byggnader och terräng ur krigs- och figurspelet Flames of War. På gott och ont. Det blir ju inte alls Mouse Guard med realistiskt små möss i en stor verklighet, utan mer av Kalle Anka med antropomorfa förstorade djur i en förminskad värld. Men för de riktigt små barnen liksom för nybörjaren och i det snabba läget, så gjorde det spelet lätt att leda för mig och lätt att förstå sig på med samma lägesbild för alla och envar.

Scener i äventyret

  1. Gwendolyns uppdrag till patrullen (en skata i Pebblebrook och frågor till Barkstone och Elmwood efter den svåra vintern)
  2. Det första beslutet (patrullen diskuterade vägval respektive att förflytta sig samlat eller dela upp patrullen på två täter)
  3. Vilse i natten (patrullen misslyckades framåt med att orientera sig och tvingades söka skydd för natten)
  4. Halvhalt i Barkstone respektive Elmwood (patrullernas båda två täter hämtar andan)
  5. Det andra beslutet (patrullen är samlad igen och diskuterade att fortsätta genom natten, eller låta spejare fortsätta och övriga vila)
  6. Den första bataljen (två spejare når Pebblebrook, möter stadsvaktens kapten och utkämpar första striden)
  7. Slutstriden (stadsvaktens kapten möter upp patrullen och striden mot skatan börjar)
  8. Vägen tillbaka (patrullen färdas hem till Lockhaven)
  9. Åter i Lockhaven (patrullen avrapporterar till Gwendolyn)

Eftersnack

När jag och Hilda körde hem Everlynn så hade vi ett bra extra prat i bilen. Everlynn berättade att det var roligt att vara huvudperson och hjälte i en saga och ett äventyr precis som i en bok eller på film, men där hon och de andra själva fick bestämma vad som skulle hända. I alla fall ungefär. Lite beroende på tärningar. Hon tyckte att det var roligt både att försöka få mössen att komma överens och fatta svåra beslut och att slå tärningar för att se om mössen klarade sina handlingar. Innan vi skiljdes åt förklarade Everlynn att hon skulle skriva ner sagan på dator, skriva ut den och låta en av sina äldre bröder bränna kanterna på utskriften så att känslan blev medeltida.

Jag låter det vara osagt om vi de facto spelade rollspelet Mouse Guard. Barnen är övertygade om att det var vad vi gjorde. Ännu en ung tjej har visat prov på att en liten kvinnlig musgardist kan vara en hjälte, en överlevare, en stor ledare och en stor krigare. Hennes berättelse efteråt säger mig att hon kommer att återvända till Lockhavens stad av sten och Gwendolyns kontor för fler uppdrag och patruller i Musgardets tjänst.

Claes

Läst: Conquistador del I och II

Den grafiska romansviten Conquistador med manus av Jean Dufaux och illustrationer av Phillipe Xavier tar avstamp i aztekernas Tenochtitlan år 1520 och den sägenomspunna skatt som vaktas av gudalika monster och en skräck som slutar huvudsakligen i galenskap och död. Berättelsens insteg är mötet mellan den aztekiska högkulturen och Cortez kolonisatörer, exploatörer och äregiriga skattletare. Det finns inte några självklara gränser mellan godhet och ondska, utan girighet och maktlystnad, kryddad med olika föreställningar om gudomar, förekommer hos alla fraktioner i eposet. Det är som sagt en mörk historia som framför allt resulterar i olika slags hämnd, lidande och död.

Berättelsen är realistiskt tecknad och innehåller både kapabla kvinnor och män. Den röda tråden är framförallt spunnen av skräck och action där jägaren blir den jagade. En jakt som är både mänsklig och omänsklig, där fienden är både de andra människorna och såväl gudalika monster som inre demoner av galenskap. Monstren, skräcken och galenskapen leder mina tankar till bl.a. Lovecraft och Cthulhu.

Jag tyckte mycket om berättelserna som hade nerv och gav mersmak, även om albumen inte fastnade i hjärna och hjärta som någon absolut favorit.

Conquistador består av två album som är utgivna av Albumförlaget och finns att köpa hos bl.a. Scienfictionbokhandeln, Adlibris (del I och del II) och Bokus (del I och del II).

Claes

MouseGuard: Trubbel vid Wolfepointe

Våren närmar sig. Vintern, isen och snön släpper taget om territoriet. Matriarken Gwendolyn kallar en patrull till sitt rum i Lockhaven. Patrullmusen Grethel, vakten Patrick och aspiranten Kenzi möter upp Gwendolyn och den sargade patrullchefen Theobald. Theobald är tillbaka i Lockhaven efter att hans patrull massakrerats en natt när de patrullerade vägen till Wolfepointe. Ett rovdjur misstänks inne i territoriet. Doftbarriären öster om Wolfepointe måste undersökas och hotet omkring Wolfepointe klarläggas utan att väcka oro eller panik.

Patrullen

Hilda (9) spelade Grethel mentor till aspiranten Kenzi spelad av My (6) och Rasmus (3) bidrog med patrullchefen Theobald (samt off the record en spindelmannenmus, och Spider-Man jämte Batman i egna personer — denna trio löste dock uppgifter av oklar karaktär i huvudsak utanför territoriets sydvästra delar). Vaktmusen Patrick var spelledarperson.

Rädslan i Lonepine

Patrullen provianterar och färdas friktionsfritt till Darkwater där Kenzis föräldrar bjuder på mat och husrum en natt. Patrullen fortsätter mot Lonepine där stadens portar är stängda och en rädsla fattar sitt grepp om invånarna. Efter övertalning släpps patrullen in i bakom portarna. Olika rykten gör sig gällande. Rövare, monster eller något onämnbart härjar i trakten. Patrullen bestämmer sig för att det finns en risk att rovdjur tagit sig genom doftbariärren och är i området. De ställs inför ett svårt val — endera stanna för att hjälpa här och nu, men då att riskera att fler rovdjur tar sig in i territoriet, eller att gå vidare mot Wolfepointe. Theobald lyssnar av patrullen där Grethe förnuftigt resonerar kring alternativens för- och nackdelar medan Kenzi hetlevrat vill göra processen kort med problemet oaktat dess karaktär. Theobald beslutar sig för att gå på Kenzis linje.

På liv och död i månens sken

Patrullen lämnar Lonepine och söker spår. Vare sig det är rövare eller odjur i farten så bör det finnas spår. Efter en dags tröstlöst sökande slår patrullen läger. När skymningen faller uppfattar Kenzi som har eldpost hur marken vibrerar. Hon väcker snabbt de övriga och Grethel räknar ut att något rör sig under jorden. Grethel och Kenzi smider en snabb plan som Theobald välsignar. Ett bakhåll. Theobald stampar, gräver och oväsnas för att locka det underjordiska till sig. I månens sken bryter en mullvad den snöblandade markytan och en kamp på liv och död tar sin början. Theobald snubblar på sin yxa. Patrick svingar sitt svärd men vräks omkull av mullvadens våldsamma fäktande med tassarna. Grethels första pil missar. Kenzi lyckas bara reta upp mullvaden med sin stav. Men lyckan vänder. Efter en våldsam kamp flyr mullvaden ner i underjorden igen. Theobald bedömer situationen och beslutar att det där monstret kommer att söka sig bort och hem igen. Tjälen måste släppt sitt grepp tidigt här i öster där vintern varit mild, kompletterar Grethel, och det kan nog vara svårt för mullvaden att gräva åt så många andra håll.

Wolfepointe och vidare

Så fortsätter patrullen genom snöblandat slask österut. De når Wolfepointe snabbt tack vare bra vägval och kloka passager av hinder såsom enstaka trasiga broar och smidig flykt undan rovfåglar. Mössen i Wolfepointe är inte kända för sin gästfrihet, men den stridströtta och färdslitna patrullen möts ändå med vänlighet tack vare Kenzos vältalighet. Theobald låter sin patrull pusta ut och sova en natt i bäddade sängar, men redan tidigt följande morgonen är patrullen till fots igen. Tiden rinner som fin sand genom små musnävar och för varje sandkorn som passerar finns risken att en öppning i doftbarriären låter rovdjur passera. Inför våren och snösmältningen har en patrull i vintras levererat slädar med tunnor av doft till Wolfepointe. Grethel, Kenzi och Patrick släpar en tunna på medar bakom sig och följer Theobald som spårar i den allt tunnare och mer fläckvisa snön österut mot doftbarriären.

Monstret vid barriären

Patrullen når doftbarriären trötta men vid gott mod och identifierar snabbt den sista säkra doftpunkten i norr. Patrullen fördelar uppgifterna. Patrick och Theobald förstärker doftbarriären. Grethel spårar i förväg längs barriärens väg söderut för att finna var den fungerar igen. Kenzi som är snabbast spårar av terrängen innanför barriären för att följa upp in- och utspår från rovdjur. Det är ett drygt och riskfyllt arbete där patrullen är splittrad. Barriären repareras snabbt nog. Theobald, Patrick och Grethel söker sig tillbaka för att möta upp Kenzi. Det är i sista stund. Kenzi berättar att flera spår leder både in och tillbaka ut, men att det finns ett spår som bara leder in och som är färskt inne på territoriet. Spåret av en vessla. Theobald beslutar att vesslan måste jagas ner.

Skadad i strid

Patrullen spårar vesslan men missbedömer rovdjurets vaksamhet och list. Det är patrullen som upptäcks först och Theobald såras svårt i vesslans attack. Det är morrhårsfina marginaler när Kenzi stöter sin stav vesslans ena öga samtidigt som Patrick undgår att bli tuggad i tu och istället driva sitt svärd i vesslans gom. När rovdjuret överraskas av de båda små bytesdjurens smärtsamma motanfall fryser den för en stund — det är allt som behövs för att Grethels välriktade pilar, Kenzi färdigheter med staven och Patricks svärd ska göra slut på fienden.

Åter i Lockhaven

Patrullen förbinder Theobalds sår och ser över varandra. Så färdas de åter till Wolfepointe, där Theobald lämnas till vård, varefter de fortsätter under Grethels ledning dagsamarscherna tillbaka till Lockhaven. Med undantag för en uggla, några korpar och snöblandat regn en natt, så går färden bra. Det är en lättad Gwendolyn som tar emot sin patrull. Musterritoriets östra delar är säkrade igen.

Claes

Boktips: Riddarskolan

Riddarskolan är en serie med både äventyrs- och faktaböcker som på ett träffsäkert sätt kombinerar myter, sagor och legender om medeltiden med sakkunskap och humor och nerv. Magnus Ljunggrens texter är kärnfulla, sakliga och kan både stå för sig själva och vara grund för fortsatta fantasier eller faktiska prat. Mats Vänehems bilder kompletterar de korta texterna med historiska detaljer, slagfärdig action och känsla och djup. De bilder som löper genom böckerna hjälper texterna med drama och nerv, den inledande bilden på borgen och den avslutande på landskapet, liksom enstaka större bilder i berättelserna, bjuder in till utforskande och det är illustrationer att förlora sig i.

Serien Riddarskolan handlar om de unga aspiranterna Fiona, Urban och Egon som under riddaren Rodricks översyn tränas till riddare. I berättelserna möter vi kungar, drottningar, jungfrur, vakter, Svarte Riddaren, Röde Riddaren, tjuvar, trollkarlar, vänner, fiender, drakar och både andra och annat. En variant på Lady Gag(g)a flimrar förbi och Rodrick själv har en nära relation till riddaren Don Q och dennes springare Rosinante. När jag skriver detta blir jag osäker på den rätta benämningen på barnen i skolan, om de ska kallas pagar eller väpnare eller om det helt enkelt är bara barn ännu (fast någon barndom i dagens bemärkelse fanns ju inte på medeltiden). Fiona, Urban och Egon står i alla fall för dynamiken i berättelserna och deras idéer, upptåg, relationer och känslor utgör böckernas röda tråd. Här finns gott om nyfikenhet, dådkraft, rädsla, ånger och mod — och en kodex i skuggan:

  • Riddaren ska kämpa mot orättvisor och göra allt för att det ska vara fred
  • Riddaren ska skydda föräldralösa barn, änkor och fattiga
  • Riddaren ska vara trogen kungen

Jag har läst böckerna högt för mina barn som är mellan 3 och 9 år gamla. Alla har uppskattat böckerna och tyckt om både äventyren och faktaböckerna på olika vis. De har gjort egna kopplingar till resor till borgar i verkligheten, sådant de sett och hört på filmer och i tv-serier, och sådant som lekts eller lärts i förskola och skola. Det är särkilt roligt när sådant vi gjort tillsammans, som att kika på fångcellerna på Varbergs fästning dyker upp i samtalen. Eller när det pratar om spel vi spelat. Eller när borgar och riddare tar form av Duplo och Lego och annat.

Böckerna är utmärkta insteg för ämnet historia i grundskolan.

För den som söker underlag till Helmgast båda rollspel Hjältarnas tid och Järn(även om Järn har forntiden som grundidé) eller Elosos Sagospelet Äventyr, så är faktaböckerna enkla sätt att leda unga spelares tankar i viss riktning (det är inte självklart att inte riddare har tillgång till t.ex. mobiltelefoner, datorer och rymdfärjor, så klart). Böckerna med äventyr är utmärkta mycket enkla äventyrsgrunder, där böckernas tema kan vara den röda tråden, problemet, kruxet eller utmaningen, och de korta kapitlen kan utgöra insteg för enskilda scener, och där huvudpersonerna kan hjälpa till med både rollspersoner och spelledarpersoner.

Böckerna är utgivna av Bonnier Carlsen och sviterna finns bl.a. hos Adlibris och Bokus.

Claes

Läst: Ingen tycker om en goblin

Mina barn älskade när jag läste Ingen tycker om en goblin högt för dem. Det är en träffsäkert berättad saga och barnbok av klassiskt snitt med korta texter tillsammans med uttrycksfulla bilder. För den som kan sin folklore, läst fantastik eller spelat rollspel är goblins välkända. Någon allmänt vedertagen svensk översättning finns såvitt jag vet inte, utan det engelska ”goblin” eller ibland tyska ”kobold” brukar få gälla. I olika sammanhang spelar de lite olika roller, men brukar ställa till med hyss och rackartyg eller regelrätta skurkstreck. Just i denna saga så är dock en goblin huvudperson och vi följer dennes perspektiv. När ett gäng äventyrare, hämtade ur vilket digitalt eller bordsrollspel som helst, dundrar in i vår goblins grotta med ägodelar, och plundrar allt, så är det både lite hemskt och ledsamt. Äventyrarna stjäl till och med vår goblins vän skelettet. Det blir upptakten till bokens äventyr.

I berättelsen varvas mindre bilder med större vyer och kortare texter med lite längre (fast några långa tirader blir det aldrig). Det är en bok som är bra att läsa högt ur och där det går att både minska och öka takten, liksom spänningen, genom att endera stanna upp vid bilder och utforska dem eller snabbt skynda vidare för att ta reda på hur det går. När jag läste högt för mina barn Hilda (9), My (6) och Rasmus (3) så drogs barnen med i skratt och andhämtning av spänning och några sorgliga suckar. Så äventyrets berg-och-dalbana av känslor som högläsningsbok fungerade bra.

Jag spelleder en del rollspel för barnen, t.ex. Hjältarnas tid, Sagospelet Äventyr, Järn och Mouse Guard. Ingen tycker om en goblin är ett fint insteg till Drakar-och-demoner-liknande rollspelsäventyr med en fin liten skruv som ställer saker lagom på ända eftersom det är monstret som är huvudpersonen i denna berättelsen. Berättelsen i boken är enkelt och tacksamt att göra om till ett rollspelsäventyr, där hjälpsamhet, utforskande och samarbete står i fokus före slumpmässiga bataljer på liv och död i grotta efter grotta under jorden.

Boken är skriven av Ben Hatke, utgiven på svenska av Verbal förlag och finns att köpa bl.a. hos Sciencefictionbokhandeln, Adlibris och Bokus.

Stort tack till Verbal förlag för recensionsexemplar!

Claes

Edit: Repostat på Facebook och Twitter mars 2018 eftersom boken finns på bokrean hos förlaget.