MouseGuard: Skatan vid Pebblebrook

I söndags kväll hade Hilda sin kompis Everlynn hemma på besök. På barnens allmänna begäran spelledde jag ett extremt kort äventyr Mouse Guard. Först gjorde vi modeller av möss i cernitlera samtidigt som vi pratade om både mössens territorium och mössens karaktärer (det utgjorde karaktärsskapandet och jag antecknade några namn och andra värden på enkla blanka A6-blad). Sedan spelade vi ett räddningsuppdrag (jag lät en skata som attackerade Pebblebrook vara uppdraget och så lade jag till problem i form av ett svårt vägval, orientering och överlevnad). Sist pratade vi om hjältemod och vad som går att lära av sagor, myter och legender.

Hjälpmedel

Vi använde modeller för byggnader och terräng ur krigs- och figurspelet Flames of War. På gott och ont. Det blir ju inte alls Mouse Guard med realistiskt små möss i en stor verklighet, utan mer av Kalle Anka med antropomorfa förstorade djur i en förminskad värld. Men för de riktigt små barnen liksom för nybörjaren och i det snabba läget, så gjorde det spelet lätt att leda för mig och lätt att förstå sig på med samma lägesbild för alla och envar.

Scener i äventyret

  1. Gwendolyns uppdrag till patrullen (en skata i Pebblebrook och frågor till Barkstone och Elmwood efter den svåra vintern)
  2. Det första beslutet (patrullen diskuterade vägval respektive att förflytta sig samlat eller dela upp patrullen på två täter)
  3. Vilse i natten (patrullen misslyckades framåt med att orientera sig och tvingades söka skydd för natten)
  4. Halvhalt i Barkstone respektive Elmwood (patrullernas båda två täter hämtar andan)
  5. Det andra beslutet (patrullen är samlad igen och diskuterade att fortsätta genom natten, eller låta spejare fortsätta och övriga vila)
  6. Den första bataljen (två spejare når Pebblebrook, möter stadsvaktens kapten och utkämpar första striden)
  7. Slutstriden (stadsvaktens kapten möter upp patrullen och striden mot skatan börjar)
  8. Vägen tillbaka (patrullen färdas hem till Lockhaven)
  9. Åter i Lockhaven (patrullen avrapporterar till Gwendolyn)

Eftersnack

När jag och Hilda körde hem Everlynn så hade vi ett bra extra prat i bilen. Everlynn berättade att det var roligt att vara huvudperson och hjälte i en saga och ett äventyr precis som i en bok eller på film, men där hon och de andra själva fick bestämma vad som skulle hända. I alla fall ungefär. Lite beroende på tärningar. Hon tyckte att det var roligt både att försöka få mössen att komma överens och fatta svåra beslut och att slå tärningar för att se om mössen klarade sina handlingar. Innan vi skiljdes åt förklarade Everlynn att hon skulle skriva ner sagan på dator, skriva ut den och låta en av sina äldre bröder bränna kanterna på utskriften så att känslan blev medeltida.

Jag låter det vara osagt om vi de facto spelade rollspelet Mouse Guard. Barnen är övertygade om att det var vad vi gjorde. Ännu en ung tjej har visat prov på att en liten kvinnlig musgardist kan vara en hjälte, en överlevare, en stor ledare och en stor krigare. Hennes berättelse efteråt säger mig att hon kommer att återvända till Lockhavens stad av sten och Gwendolyns kontor för fler uppdrag och patruller i Musgardets tjänst.

Claes

Rollspel: Hilda spelledde ”De förvunna barnen”

I en annan tid och på en annan plats befinner sig ett sällskap på ett värdshus. Det brokiga sällskapet består av ljustrollet Sigrid, samurajen Kitsune, den fredlöse Röda Svärdet, och superhjältarna Batman och Spider-Man. Stämningen i värdshuset är tryckt. När natten smyger på varnas sällskapet som i förbigående av en äldre gäst som hastigt lämnar platsen utan att dricka ur sitt krus med mjöd: ”Mitt hjärta säger mig att ni är goda” mumlar han när han stannar upp vid sällskapets bord ”gå inte ut i natt. En ondska river och sliter längs gator och gränder och söker liv …” och så mumlar han vidare när han lämnar platsen och dörren ut slår igenom bakom honom.

Hilda spelledde kvällens äventyr ”De försvunna barnen” där ett sällskap äventyrare finner sig i en by som hemsöks av en ondska och elakhet som rövar bort små oskyldiga barn. Hilda omsatte väl valda regler ur såväl Hjältarnas tid som Sagospelet äventyr. Äventyrets röda tråd utgjordes av ett antal ganska tydligt avgränsade scener, såsom:

  • Varningen på värdshuset
  • Monsterattacken om natten
  • Den gamla kvinnans vädjan
  • Färden till skogen
  • Det flyende barnet
  • Monstret vid grottan
  • Färden genom labyrinten
  • Mörkret och bakhållet
  • Barnen i grottorna
  • Kampen mot den onde
  • Resan hem
  • Välkomstfesten

Hilda hanterade det hela bra. Den stora utmaningen bestod i att rulla med motstånd (för att låna ett begrepp från äldre samtalsmetodik) liksom att hjälpa spelarna att hitta konstruktiva handlingar framåt.

Batman och Spider-Man tenderade att manligt aningslöst utan vidare dra iväg för att med muskelkraft och prylar (teknologiska eller genmanipulerade) klara skivan gång på gång. Röda svärdet tilldelades diverse bevaknings- och ordonansuppdrag och Sigrid och Kitsune räddade sällskapet gång efter gång — vilket Spider-Man vägrade att erkänna emedan Batman (till Spider-Mans stora förtret) förälskade sig i Kitsune.

Trots vissa svårigheter för Rasmus att förhålla sig till både sagan och ffa övriga spelare och karaktärer, så gjorde han ett gott arbete och var ovanligt lite sällskapets enerverande obegriplige Jar-Jar Binks och anmärkningsvärt mycket omnipotent Spider-Man med motor att vilja lösa problem för att trampa vidare. På sant superhjältemanér hade Rasmus alter ego Spider-Man vissa problem med konceptet samarbete (något som känns igen från såväl Justice League som Avengers m.fl. tröstlösa ansatser att få ihop ett någotsånär fungerande arbete i grupp). Sprider-Man hade helst löst saken för egen maskin, superhjältar har muskler och är starka, nämligen (något Kitsune iskallt replikerade med på med: ”… och killar är tydligen allihop ganska korkade” varpå den katanabärande samurajtjejen helt sonika väntade in att superhjältarna skulle försätta sig i klistret, så att hon klipskt kunde rädda dem. Igen. Och igen.).

Sällskapet tog sig efter en hel del om och men, som sig bör, till ondskans hemvist där barnen befriades och allt blev bra.

Även om flera av situationerna hade kunnat eskalera till våldsamma strider på liv och död, så hanterades många problem med olika slags list istället för våldsam ödeläggelse, blod och död. Något monster på färden talades till rätta, ett annat lurades på folksagors manér bort och iväg, men det sista odjuret som var något slags diabolisk ondska förkroppsligad fick plikta med sitt fysiska väsen även om elakheten i sig gick upp i en osynlig illaluktande ande och spreds med vinden.

Claes