Ett av mina finaste bokminnen är Alf Henrikssons och Edward Lindahls ”Asken Yggdrasil — en gudomlig historia”. Jag inbillar mig att någon läst högt ur den för mig och att jag sedan återfann boken själv i någon av de många bokhyllorna i familjens vardagsrum. Boken gav liv åt läxförhören från semesterresorna med bil och husvagn genom svenska och norska fornminnen, slagfält, offerplatser, fornborgar, runstenar, hällristningar och museer. Boken kom att bli ett av instegen till äventyren bland Drakar och Demoner liksom äventyr i skuggan av sällskapet med ringen. Jag hänfördes av den förrädiskt enkla och eleganta berättelsen och jag kom att förälska mig i de skenbart simpla skisslika illustrationerna.
Mötet med Peter Madsens tecknade opus magnum om Valhall kompletterade ”Asken Yggdrasil” som bara Mjölner passar i Tors hand. Perfekt. Det gav näring åt intresset för myter, legender och sagor liksom för både vår egen och andra historia. Tintin, Spirou, Asterix och Lucky Luke i all ära — men skildringarna av asar, människor och andra i Valhall var något speciellt.
Jag läste Frans G. Bengtssons svit om Röde Orm och hann lyssna på en gammal radiouppläsning innan Charlie Christenssens tecknade roman gavs ut i fyra delar. Fyra magnifika delar. Det är en svit som är trogen sin text i både ord och bild.
Nu har mina gamla favoriter fått konkurrens eller kompletterats ytterligare, beroende på hur jag väljer att se det. Sofi Hjort och Karl Johnsson har samlat sagor ur den nordiska mytologin, Johan Egerkrans har nedtecknat och illustrat berättelser om de nordiska gudarna, och Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson (igen) har skapat en episka fantasyberättelse i skuggan av den nordiska mytologin. Det är tre briljanta böcker. Ur en och samma skatt av myter, legender och sagor skissas, ritas, tecknas och berättas det nordiska arvet vidare i sin egen rätt och stil på tre olika vis.
Asgård blandar genrer friskt. Text och bild kompletteras med sekvenser som hämtade ur ett tecknat seriealbum. Det är färgstarka figurer som skildras i både ord och bild. Jättarna skildras på ett sätt jag inte känner igen spontant sedan tidigare. Stora, så klart, och blå i huden med grandiosa horn. Det är liv, lycka, lidande och död på ett rättframt sätt, kryddat med det slags obegripligheter som asarna i alla tider gjort sig kända för — något slags variant av mänsklig oförmåga att tänka, känna och handla rationellt och stringent. Detta är berättarglädje som smittar av sig i oförvanskad läsglädje.
Johan Egerkrans bjuder på mer eller mindre ett lexikalt praktverk med Bauersk kvalité eller känsla i illustrationerna. Det är bok som kräver vördnad när den ligger i händerna för att läsas och bläddras med respekt. Detta är en bok att läsa, ögna oxh återvända till. En bok att inspireras och njuta av många gånger om. Detta är en sagornas bok att läsa högt ur och att läsa i ficklampans sken under täcket och att avnjuta i fåtölj med en kopp te, konjak eller wisky vid sidan.
Den första delen av Vei låter läsaren möta vikingatiden på ett lika omtumlande och nytt sätt som Valhall en gång erbjöd. När Valhall lät läsaren följa två små barn till gudarna var det fascinerande, nu får vi följa en kvinnlig viking till jättarna. Det är snyggt, det är rättframt berättat och det är skarpa överraskningar. Det är ett tecknat epos som borde tilltala både unga och äldre som bär på dem minsta glöd av intresse och fascination för den nordiska mytologin. Eller som bara uppskattar en väl tecknad och berättad historia, för den delen.
För den som arbetar i skola är detta både gamla och nya skatter till ämnen såsom språk, historia och religion. För den som spelar rollspel, oaktat genre, är detta fenomenala källor till inspiration. För den som läser är detta läsvärt.
Claes