Idag tog jag tillfället i akt att spelleda ett rollspelsäventyr med mina barn som hade kamrat på besök. Ett äventyr efterfrågades och jag tog chansen. Jag improviserade utan system. I Järn-anda så byggde vi en värld med platser, väsen och oväsen. Karta ritades. Karaktärerna skapades och sedan gick allt i baklås. Barnen regredierade. Trams tog över. Äventyrets nerv gick förlorad i kiss och bajs. Barnsligheten växlade med några tvära kast över till brådmoget prepubertalt tonårstrams.
Eftersom det blev en del fånigheter kring kläder, vapen och läger, så fångade jag ett annat tillfälle i flykten. Jag passade på att visa replikor av kläder från tidig medeltid (uppblandat med något senare modenycker), ett vikingatida bluntat svärd, en förstärkt rund träsköld och en autentisk kavallerisabel. Allt var tungt, otympligt och svårt att hantera. Sedan förevisade jag hur man gör upp eld med flinta och eldstål varpå jag följde upp med det mer effektfulla bländverket som blir när ett modernt tändstål tas direkt ur vatten och antänder en tampong.
Suck. Sedan lyckades jag i alla fall få ut ”äventyrarna” till våra husmonster. Hönorna som är ättlingar till dinosaurierna och ankorna som leds av sin drake liksom sniglarna som tycks ha ankorna som nemesis. I spelet försökte jag mig på att använda delar av Travis Hansons tecknade material. Bland annat fick barnen välja kort som motsvarade deras karaktärer. I tur och ordning så var äventyrarna Sandra (en snabb och smidig krigare med förmåga att förstå djur och livsfarlig med stridsklubban), Aurora (en växtmagiker med förmåga att styra över växter, samspråka med oväsen och bringa ro bland fiender) och så Xena (en listig stråtrövare med nästan-magisk-förmåga att gömma sig och använda dolk på korta håll och pil med båge på långa håll).
Nåväl. Jag drar mig tillbaka till min kammare. Slickar min sår. Läser på. Skissar. Drar lärdom. … och så kör vi igen.
Edit: Jag inser att detta blev onyanserat nattsvart. Det blir kanske så när mörkret faller. Onyanserat. Faktum är dock att barnen hade störtkul, hejdlöst roligt och fascinerades till månen och tillbaka av äventyret (som aldrig blev av). Men jag kunde inte, om det nu inte framgått, förmå mig att leda denna klafsiga promenad genom sörjan av kroppsvätskor och exkrementer till ackompanjemang av små barn som härmar ännu mindre barn. Det gnistrar dock något i detta mörker. Barnen vill spela. Fortsätta eller igen. Det blir bra det här. Någon gång.
Claes