Spelat Nordiska väsen: En djävulsk barnlek

Ikväll spelledde jag en kort session Nordiska väsen med Jideon, Hilda, Oscar och My. De fyra spelarna 9-13 år spelade en misstänksam jägare, en snabbtänkt författare, en modig läkare och en påhittig vagabond. Fyra personer som tidigare mött mord, monster och mystik och som utan att veta om varandra anlitas att lösa en oroväckande situation ute på en herrgård någon dagsresa nordöst om Warberg. De fyra möts för första gången en mörk kväll när regnet river utomhus och starka vindar sliter i molnen och mörkret ömsom bryts av månens sken och då och då splittras av ljuset från blixtar. Mötet sker i herrgårdens salong i väntan på herrskapet. Plötsligt skär ett skri genom rummet. Ett skri som påminner om ett plågat djur. Rådjurets barnliknande dödsskrik.

Betjänten kommer in i salongen och presenterar herrskapet. Herr och fru och så betjänten. Alla utan namn. Skriken i herrgården har kommit och gått genom åren. Börjat då klockan slår 1800 och återkommit intill midnatt. Därefter har ett barn dött i bygden inom ett dygn. Nu har skriken kommit allt oftare. De senaste dygnen varje kväll. Herrskapet ber sällskapet om fyra om hjälp och lämnar rummet. Betjänten förtydligar. Klockan tickar. Sällskapet har till midnatt på sig. En omfattande ekonomisk ersättning är självklar.

Det är oklart om sällskapet har några valmöjligheter och i så fall vilka. Författaren och läkaren tar sig an uppgiften med anmärkningsvärt mod medan gubben är avvaktande misstänksam och pojkspolingen är försiktig så det förslår. De ringer in betjänten, får sig en bit skämd mat, med unken öl, surnat vin, men kristallklart vatten, och får grepp på några gamla ritningar över byggnaden. Källare, ett våningsplan med kök, matsal, salong, bibliotek och sällskapsrum, två våningsplan med sovrum och ytterligare sällskapsrum, en vindsvåning. De börjar systematiskt söka igenom huset. Först tillsammans. Därefter två och två. Slutligen så splittras även paren. Motvilligt och kanske pga mörk magi eller bara misstag.

De hittar en brunn med vatten klart som kristall. De hittar gravstenar med årtal men utan namn. De hittar en sarkofag fylld med kyrkoskatter. Någonstans flyr råttor med rasslande tassar. Någonstans flyr fladdermöss ut i den stormiga natten. Den unga läkaren fastnar i ett rum med en sarkofag istället för säng. Den lille luffarpojken dras in i ett rum där en liten djävlig älva i rött, orange och gult dansar i en eldstad. Jägaren och författaren fastnar i ett limbo där trappor inte leder någon vart. Någon möter en levande död hamnskiftare och överlever. Någon möter en fan från helvetet, kanske djävulen själv, och överlever. Skriken i huset blir fler, blir till avgrundsdjupa vrål och dödliga ylanden, och till slut en kör av gråtande barnröster som ber för sina liv. Så släpper handlingsförlamningen flera i sällskapet och en efter en börjar hjältarna att agera istället för att parera. Game on.

Djävulen har gillrat en fälla och fångat Gud själv (eller kanske sonen, en helig ande eller ett helgon) i fladdermushamn. Det är en djävulsk lek där hundratals år av nydöpta spädbarn fängslats och vuxit upp som råttor och fladdermöss och avverkats och avlivats som betjänter. I människohamn har herrn och frun sett och känt barnens lidande utan att förstå att det är de själva som är den gud och den djävul som skapar sina barns lidande. Spåren finns i biblioteket och i makarnas båda sovrum och i betjäntens berättelse. När herrskapet bjuder på te i salongen går sällskapet till attack. Det är en sinnrik plan byggd på fragment från bibliotekets knepiga skrifter och allmän folktro. Det går sisådär. Inte dåligt. Men inte bra. Barnen räddas. Liv, skratt och lek återvänder till herrgården och bygden. Men Djävulen flyr och Gud överger människorna igen.

Vi räddade barnen, konstaterar sällskapet, men monstren går fortfarande lösa. Jakten måste fortsätta.

Claes