Rollspel: Hilda spelledde ”De förvunna barnen”

I en annan tid och på en annan plats befinner sig ett sällskap på ett värdshus. Det brokiga sällskapet består av ljustrollet Sigrid, samurajen Kitsune, den fredlöse Röda Svärdet, och superhjältarna Batman och Spider-Man. Stämningen i värdshuset är tryckt. När natten smyger på varnas sällskapet som i förbigående av en äldre gäst som hastigt lämnar platsen utan att dricka ur sitt krus med mjöd: ”Mitt hjärta säger mig att ni är goda” mumlar han när han stannar upp vid sällskapets bord ”gå inte ut i natt. En ondska river och sliter längs gator och gränder och söker liv …” och så mumlar han vidare när han lämnar platsen och dörren ut slår igenom bakom honom.

Hilda spelledde kvällens äventyr ”De försvunna barnen” där ett sällskap äventyrare finner sig i en by som hemsöks av en ondska och elakhet som rövar bort små oskyldiga barn. Hilda omsatte väl valda regler ur såväl Hjältarnas tid som Sagospelet äventyr.Äventyrets röda tråd utgjordes av ett antal ganska tydligt avgränsade scener, såsom:

  • Varningen på värdshuset
  • Monsterattacken om natten
  • Den gamla kvinnans vädjan
  • Färden till skogen
  • Det flyende barnet
  • Monstret vid grottan
  • Färden genom labyrinten
  • Mörkret och bakhållet
  • Barnen i grottorna
  • Kampen mot den onde
  • Resan hem
  • Välkomstfesten

Hilda hanterade det hela bra. Den stora utmaningen bestod i att rulla med motstånd (för att låna ett begrepp från äldre samtalsmetodik) liksom att hjälpa spelarna att hitta konstruktiva handlingar framåt.

Batman och Spider-Man tenderade att manligt aningslöst utan vidare dra iväg för att med muskelkraft och prylar (teknologiska eller genmanipulerade) klara skivan gång på gång. Röda svärdet tilldelades diverse bevaknings- och ordonansuppdrag och Sigrid och Kitsune räddade sällskapet gång efter gång — vilket Spider-Man vägrade att erkänna emedan Batman (till Spider-Mans stora förtret) förälskade sig i Kitsune.

Trots vissa svårigheter för Rasmus att förhålla sig till både sagan och ffa övriga spelare och karaktärer, så gjorde han ett gott arbete och var ovanligt lite sällskapets enerverande obegriplige Jar-Jar Binks och anmärkningsvärt mycket omnipotent Spider-Man med motor att vilja lösa problem för att trampa vidare. På sant superhjältemanér hade Rasmus alter ego Spider-Man vissa problem med konceptet samarbete (något som känns igen från såväl Justice League som Avengers m.fl. tröstlösa ansatser att få ihop ett någotsånär fungerande arbete i grupp). Sprider-Man hade helst löst saken för egen maskin, superhjältar har muskler och är starka, nämligen (något Kitsune iskallt replikerade med på med: ”… och killar är tydligen allihop ganska korkade” varpå den katanabärande samurajtjejen helt sonika väntade in att superhjältarna skulle försätta sig i klistret, så att hon klipskt kunde rädda dem. Igen. Och igen.).

Sällskapet tog sig efter en hel del om och men, som sig bör, till ondskans hemvist där barnen befriades och allt blev bra.

Även om flera av situationerna hade kunnat eskalera till våldsamma strider på liv och död, så hanterades många problem med olika slags list istället för våldsam ödeläggelse, blod och död. Något monster på färden talades till rätta, ett annat lurades på folksagors manér bort och iväg, men det sista odjuret som var något slags diabolisk ondska förkroppsligad fick plikta med sitt fysiska väsen även om elakheten i sig gick upp i en osynlig illaluktande ande och spreds med vinden.

Claes

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *