Läst: Conquistador del I och II

Den grafiska romansviten Conquistador med manus av Jean Dufaux och illustrationer av Phillipe Xavier tar avstamp i aztekernas Tenochtitlan år 1520 och den sägenomspunna skatt som vaktas av gudalika monster och en skräck som slutar huvudsakligen i galenskap och död. Berättelsens insteg är mötet mellan den aztekiska högkulturen och Cortez kolonisatörer, exploatörer och äregiriga skattletare. Det finns inte några självklara gränser mellan godhet och ondska, utan girighet och maktlystnad, kryddad med olika föreställningar om gudomar, förekommer hos alla fraktioner i eposet. Det är som sagt en mörk historia som framför allt resulterar i olika slags hämnd, lidande och död.

Berättelsen är realistiskt tecknad och innehåller både kapabla kvinnor och män. Den röda tråden är framförallt spunnen av skräck och action där jägaren blir den jagade. En jakt som är både mänsklig och omänsklig, där fienden är både de andra människorna och såväl gudalika monster som inre demoner av galenskap. Monstren, skräcken och galenskapen leder mina tankar till bl.a. Lovecraft och Cthulhu.

Jag tyckte mycket om berättelserna som hade nerv och gav mersmak, även om albumen inte fastnade i hjärna och hjärta som någon absolut favorit.

Conquistador består av två album som är utgivna av Albumförlaget och finns att köpa hos bl.a. Scienfictionbokhandeln, Adlibris (del I och del II) och Bokus (del I och del II).

Claes

Läst: Katanga — om krigshundar och vilda gäss!

Katanga är en tät actionthriller eller fartfylld krigsfilm i seriealbumsformat. Alla minns Frederick Forsyths ”Krigshundarna” (romanen 1974 och filmen 1981) liksom Daniel Carneys ”De vilda gässen” (romanen och filmen 1978). Detta är en serienovell eller grafisk novell i skuggan av slavhandel, kolonialmakter, kapitalister, legosoldater, kamratskap, svek, förräderi, ond bråd död och tunna hinnor som skiljer gott från ont.

Katanga är en serie som inte duckar för rasism, hänsynslöshet, girighet och människans mörka sidor. Seriens teckningar och texter är rakt på sak och utnyttjar stereotyper effektivt. Ogenerat. Färgglatt. Berättarglädje som tar sig an människans mörker utan omvägar. Stilen får mig att associera till en slags uppgraderad eller vuxen variant av Franquins klassiska adaption av Spirou.

För den som händelsevis är lärare i grundskolans senare år eller på gymnasiet så är boken ett färgsprakande insteg till efterkrigstidens historia och fångar en mängd historiska och andra fenomen, såsom kolonialism, rasism, sexism liksom kommunism, kapitalism och världssamfundet.

Katanga är skriven av Fabien Nury, illustrerad av Sylvian Vallée, utgiven på svenska av Albumförlaget och finns att köpa hos bl.a. Sciencefictionbokhandeln, Adlibris och Bokus.

Claes

MouseGuard: Trubbel vid Wolfepointe

Våren närmar sig. Vintern, isen och snön släpper taget om territoriet. Matriarken Gwendolyn kallar en patrull till sitt rum i Lockhaven. Patrullmusen Grethel, vakten Patrick och aspiranten Kenzi möter upp Gwendolyn och den sargade patrullchefen Theobald. Theobald är tillbaka i Lockhaven efter att hans patrull massakrerats en natt när de patrullerade vägen till Wolfepointe. Ett rovdjur misstänks inne i territoriet. Doftbarriären öster om Wolfepointe måste undersökas och hotet omkring Wolfepointe klarläggas utan att väcka oro eller panik.

Patrullen

Hilda (9) spelade Grethel mentor till aspiranten Kenzi spelad av My (6) och Rasmus (3) bidrog med patrullchefen Theobald (samt off the record en spindelmannenmus, och Spider-Man jämte Batman i egna personer — denna trio löste dock uppgifter av oklar karaktär i huvudsak utanför territoriets sydvästra delar). Vaktmusen Patrick var spelledarperson.

Rädslan i Lonepine

Patrullen provianterar och färdas friktionsfritt till Darkwater där Kenzis föräldrar bjuder på mat och husrum en natt. Patrullen fortsätter mot Lonepine där stadens portar är stängda och en rädsla fattar sitt grepp om invånarna. Efter övertalning släpps patrullen in i bakom portarna. Olika rykten gör sig gällande. Rövare, monster eller något onämnbart härjar i trakten. Patrullen bestämmer sig för att det finns en risk att rovdjur tagit sig genom doftbariärren och är i området. De ställs inför ett svårt val — endera stanna för att hjälpa här och nu, men då att riskera att fler rovdjur tar sig in i territoriet, eller att gå vidare mot Wolfepointe. Theobald lyssnar av patrullen där Grethe förnuftigt resonerar kring alternativens för- och nackdelar medan Kenzi hetlevrat vill göra processen kort med problemet oaktat dess karaktär. Theobald beslutar sig för att gå på Kenzis linje.

På liv och död i månens sken

Patrullen lämnar Lonepine och söker spår. Vare sig det är rövare eller odjur i farten så bör det finnas spår. Efter en dags tröstlöst sökande slår patrullen läger. När skymningen faller uppfattar Kenzi som har eldpost hur marken vibrerar. Hon väcker snabbt de övriga och Grethel räknar ut att något rör sig under jorden. Grethel och Kenzi smider en snabb plan som Theobald välsignar. Ett bakhåll. Theobald stampar, gräver och oväsnas för att locka det underjordiska till sig. I månens sken bryter en mullvad den snöblandade markytan och en kamp på liv och död tar sin början. Theobald snubblar på sin yxa. Patrick svingar sitt svärd men vräks omkull av mullvadens våldsamma fäktande med tassarna. Grethels första pil missar. Kenzi lyckas bara reta upp mullvaden med sin stav. Men lyckan vänder. Efter en våldsam kamp flyr mullvaden ner i underjorden igen. Theobald bedömer situationen och beslutar att det där monstret kommer att söka sig bort och hem igen. Tjälen måste släppt sitt grepp tidigt här i öster där vintern varit mild, kompletterar Grethel, och det kan nog vara svårt för mullvaden att gräva åt så många andra håll.

Wolfepointe och vidare

Så fortsätter patrullen genom snöblandat slask österut. De når Wolfepointe snabbt tack vare bra vägval och kloka passager av hinder såsom enstaka trasiga broar och smidig flykt undan rovfåglar. Mössen i Wolfepointe är inte kända för sin gästfrihet, men den stridströtta och färdslitna patrullen möts ändå med vänlighet tack vare Kenzos vältalighet. Theobald låter sin patrull pusta ut och sova en natt i bäddade sängar, men redan tidigt följande morgonen är patrullen till fots igen. Tiden rinner som fin sand genom små musnävar och för varje sandkorn som passerar finns risken att en öppning i doftbarriären låter rovdjur passera. Inför våren och snösmältningen har en patrull i vintras levererat slädar med tunnor av doft till Wolfepointe. Grethel, Kenzi och Patrick släpar en tunna på medar bakom sig och följer Theobald som spårar i den allt tunnare och mer fläckvisa snön österut mot doftbarriären.

Monstret vid barriären

Patrullen når doftbarriären trötta men vid gott mod och identifierar snabbt den sista säkra doftpunkten i norr. Patrullen fördelar uppgifterna. Patrick och Theobald förstärker doftbarriären. Grethel spårar i förväg längs barriärens väg söderut för att finna var den fungerar igen. Kenzi som är snabbast spårar av terrängen innanför barriären för att följa upp in- och utspår från rovdjur. Det är ett drygt och riskfyllt arbete där patrullen är splittrad. Barriären repareras snabbt nog. Theobald, Patrick och Grethel söker sig tillbaka för att möta upp Kenzi. Det är i sista stund. Kenzi berättar att flera spår leder både in och tillbaka ut, men att det finns ett spår som bara leder in och som är färskt inne på territoriet. Spåret av en vessla. Theobald beslutar att vesslan måste jagas ner.

Skadad i strid

Patrullen spårar vesslan men missbedömer rovdjurets vaksamhet och list. Det är patrullen som upptäcks först och Theobald såras svårt i vesslans attack. Det är morrhårsfina marginaler när Kenzi stöter sin stav vesslans ena öga samtidigt som Patrick undgår att bli tuggad i tu och istället driva sitt svärd i vesslans gom. När rovdjuret överraskas av de båda små bytesdjurens smärtsamma motanfall fryser den för en stund — det är allt som behövs för att Grethels välriktade pilar, Kenzi färdigheter med staven och Patricks svärd ska göra slut på fienden.

Åter i Lockhaven

Patrullen förbinder Theobalds sår och ser över varandra. Så färdas de åter till Wolfepointe, där Theobald lämnas till vård, varefter de fortsätter under Grethels ledning dagsamarscherna tillbaka till Lockhaven. Med undantag för en uggla, några korpar och snöblandat regn en natt, så går färden bra. Det är en lättad Gwendolyn som tar emot sin patrull. Musterritoriets östra delar är säkrade igen.

Claes

Boktips: Riddarskolan

Riddarskolan är en serie med både äventyrs- och faktaböcker som på ett träffsäkert sätt kombinerar myter, sagor och legender om medeltiden med sakkunskap och humor och nerv. Magnus Ljunggrens texter är kärnfulla, sakliga och kan både stå för sig själva och vara grund för fortsatta fantasier eller faktiska prat. Mats Vänehems bilder kompletterar de korta texterna med historiska detaljer, slagfärdig action och känsla och djup. De bilder som löper genom böckerna hjälper texterna med drama och nerv, den inledande bilden på borgen och den avslutande på landskapet, liksom enstaka större bilder i berättelserna, bjuder in till utforskande och det är illustrationer att förlora sig i.

Serien Riddarskolan handlar om de unga aspiranterna Fiona, Urban och Egon som under riddaren Rodricks översyn tränas till riddare. I berättelserna möter vi kungar, drottningar, jungfrur, vakter, Svarte Riddaren, Röde Riddaren, tjuvar, trollkarlar, vänner, fiender, drakar och både andra och annat. En variant på Lady Gag(g)a flimrar förbi och Rodrick själv har en nära relation till riddaren Don Q och dennes springare Rosinante. När jag skriver detta blir jag osäker på den rätta benämningen på barnen i skolan, om de ska kallas pagar eller väpnare eller om det helt enkelt är bara barn ännu (fast någon barndom i dagens bemärkelse fanns ju inte på medeltiden). Fiona, Urban och Egon står i alla fall för dynamiken i berättelserna och deras idéer, upptåg, relationer och känslor utgör böckernas röda tråd. Här finns gott om nyfikenhet, dådkraft, rädsla, ånger och mod — och en kodex i skuggan:

  • Riddaren ska kämpa mot orättvisor och göra allt för att det ska vara fred
  • Riddaren ska skydda föräldralösa barn, änkor och fattiga
  • Riddaren ska vara trogen kungen

Jag har läst böckerna högt för mina barn som är mellan 3 och 9 år gamla. Alla har uppskattat böckerna och tyckt om både äventyren och faktaböckerna på olika vis. De har gjort egna kopplingar till resor till borgar i verkligheten, sådant de sett och hört på filmer och i tv-serier, och sådant som lekts eller lärts i förskola och skola. Det är särkilt roligt när sådant vi gjort tillsammans, som att kika på fångcellerna på Varbergs fästning dyker upp i samtalen. Eller när det pratar om spel vi spelat. Eller när borgar och riddare tar form av Duplo och Lego och annat.

Böckerna är utmärkta insteg för ämnet historia i grundskolan.

För den som söker underlag till Helmgast båda rollspel Hjältarnas tid och Järn(även om Järn har forntiden som grundidé) eller Elosos Sagospelet Äventyr, så är faktaböckerna enkla sätt att leda unga spelares tankar i viss riktning (det är inte självklart att inte riddare har tillgång till t.ex. mobiltelefoner, datorer och rymdfärjor, så klart). Böckerna med äventyr är utmärkta mycket enkla äventyrsgrunder, där böckernas tema kan vara den röda tråden, problemet, kruxet eller utmaningen, och de korta kapitlen kan utgöra insteg för enskilda scener, och där huvudpersonerna kan hjälpa till med både rollspersoner och spelledarpersoner.

Böckerna är utgivna av Bonnier Carlsen och sviterna finns bl.a. hos Adlibris och Bokus.

Claes

Rollspel: Hilda spelledde ”De förvunna barnen”

I en annan tid och på en annan plats befinner sig ett sällskap på ett värdshus. Det brokiga sällskapet består av ljustrollet Sigrid, samurajen Kitsune, den fredlöse Röda Svärdet, och superhjältarna Batman och Spider-Man. Stämningen i värdshuset är tryckt. När natten smyger på varnas sällskapet som i förbigående av en äldre gäst som hastigt lämnar platsen utan att dricka ur sitt krus med mjöd: ”Mitt hjärta säger mig att ni är goda” mumlar han när han stannar upp vid sällskapets bord ”gå inte ut i natt. En ondska river och sliter längs gator och gränder och söker liv …” och så mumlar han vidare när han lämnar platsen och dörren ut slår igenom bakom honom.

Hilda spelledde kvällens äventyr ”De försvunna barnen” där ett sällskap äventyrare finner sig i en by som hemsöks av en ondska och elakhet som rövar bort små oskyldiga barn. Hilda omsatte väl valda regler ur såväl Hjältarnas tid som Sagospelet äventyr. Äventyrets röda tråd utgjordes av ett antal ganska tydligt avgränsade scener, såsom:

  • Varningen på värdshuset
  • Monsterattacken om natten
  • Den gamla kvinnans vädjan
  • Färden till skogen
  • Det flyende barnet
  • Monstret vid grottan
  • Färden genom labyrinten
  • Mörkret och bakhållet
  • Barnen i grottorna
  • Kampen mot den onde
  • Resan hem
  • Välkomstfesten

Hilda hanterade det hela bra. Den stora utmaningen bestod i att rulla med motstånd (för att låna ett begrepp från äldre samtalsmetodik) liksom att hjälpa spelarna att hitta konstruktiva handlingar framåt.

Batman och Spider-Man tenderade att manligt aningslöst utan vidare dra iväg för att med muskelkraft och prylar (teknologiska eller genmanipulerade) klara skivan gång på gång. Röda svärdet tilldelades diverse bevaknings- och ordonansuppdrag och Sigrid och Kitsune räddade sällskapet gång efter gång — vilket Spider-Man vägrade att erkänna emedan Batman (till Spider-Mans stora förtret) förälskade sig i Kitsune.

Trots vissa svårigheter för Rasmus att förhålla sig till både sagan och ffa övriga spelare och karaktärer, så gjorde han ett gott arbete och var ovanligt lite sällskapets enerverande obegriplige Jar-Jar Binks och anmärkningsvärt mycket omnipotent Spider-Man med motor att vilja lösa problem för att trampa vidare. På sant superhjältemanér hade Rasmus alter ego Spider-Man vissa problem med konceptet samarbete (något som känns igen från såväl Justice League som Avengers m.fl. tröstlösa ansatser att få ihop ett någotsånär fungerande arbete i grupp). Sprider-Man hade helst löst saken för egen maskin, superhjältar har muskler och är starka, nämligen (något Kitsune iskallt replikerade med på med: ”… och killar är tydligen allihop ganska korkade” varpå den katanabärande samurajtjejen helt sonika väntade in att superhjältarna skulle försätta sig i klistret, så att hon klipskt kunde rädda dem. Igen. Och igen.).

Sällskapet tog sig efter en hel del om och men, som sig bör, till ondskans hemvist där barnen befriades och allt blev bra.

Även om flera av situationerna hade kunnat eskalera till våldsamma strider på liv och död, så hanterades många problem med olika slags list istället för våldsam ödeläggelse, blod och död. Något monster på färden talades till rätta, ett annat lurades på folksagors manér bort och iväg, men det sista odjuret som var något slags diabolisk ondska förkroppsligad fick plikta med sitt fysiska väsen även om elakheten i sig gick upp i en osynlig illaluktande ande och spreds med vinden.

Claes

Läser: Älvkorset

Jag köpte Älvkorset liksom uppföljaren De dödas dolk från Visto förlag liksom ett uppbåd ytterligare titlar från det gemensamma bokbordet med Fafner förlag, Fantasi-förlaget och Ordspira förlag under Bokmässan 2017. Jag tycker mycket om de här små förlagens ansats att ge ut eget, bjuda små insteg för andra, och fungera som komplement och nyans till de stora förläggarna. Ett favoritförlag i sammanhanget är Swedish Zombie liksom Apart, Albumförlaget och Ades media.

Jenny Töredal har skrivit en medryckande och härlig bok, där en ung kvinna från vår värld och verklighet blir hämtad av sin mormor till en annan värld. Boken är skriven i jagform med ett rättframt språk som gör berättelsen lätt att läsa och ger handlingen flyt och fart framåt. Den unga Ella, som är bokens huvudperson och hjälten i äventyret, kommer från vår samtid präglad av fenomen såsom t.ex. du-reform, djurrättsdebatt och jämställdhet, och hon landar i en fantasyvärld som är något av en karikatyr av medeltida patriarkala ideal. Det bidrar med både en del tänkvärda passager och framförallt friktioner och krux för Ella i sin uppgift som Älvkorsets bärare i en en kamp om världen — en värld med oreflekterat självgoda och maktfullkomliga män som inte behövt reflektera över, än mindre möta, t.ex. en ung kvinna med dådkraft.

Mina barn fascinerades direkt av boken omslag och texten på baksidan. Jag inbillar mig att det bara är en tidsfråga innan äldsta dottern slukar boken tillsammans med uppföljaren. Det är en bok som jag tror tilltalar många yngre och unga vuxna läsare med en röd tråd spunnen av en ung hjältinna, ett äventyr på liv och död, och en kittlande romans.

Bokens ganska korta kapitel gör att jag överväger att läsa den högt för mina barn. Jag får se hur jag gör.

Eftersom jag spelar en del rollspel med mina barn så funderar jag ofta över hur berättelser skulle kunna användas som äventyr i spel. Älvkorset bjuder på ett utmärkt narrativ för ett äventyr, med en tydlig huvudperson som axlar rollen som hjälte, ett problem med en profetia, en kamp mellan ont och gott, en orden och ett smycke, som samtliga kan tjäna som episka fraktioner i berättelsen, och så ett väl avvägt ytterligare antal personer och platser som bjuder på nerv, glädje, pirr och potential. Älvkorset borde fungera utmärkt att använda med Sagospelet Äventyr, Hjältarnas tid eller Fate, för att nämna några enkla insteg.

De är möjligt att jag går händelserna i förväg eftersom jag inte läst hela boken. Men jag har funnit en poäng i att skriva några kapitel in i böckerna jag läser: Det är möjligt att finna och skriva något om bokens nerv, utan att spoila berättelsen.

Du köper boken enkelt hos bl.a. Adlibris eller Bokus.

Claes

Hilda har läst: Faraos förbanelse

Boken Faraos förbannelse handlar inte bara om mysterium med förbannelser. Den handlar också om vad en farao är och hur mumier tillverkades och hur de begravdes med skatter och hur skatterna skulle skyddas.

Boken var spännande för att det kanske var förbannelser som drabbat olika folk som sett mumien när den sovit.

Boken ingår i en serie som heter mystiska myter. Vi har pratat hemma om vad myter är. En myt är en berättelse där det kan vara svårt att veta vad som är sant och på riktigt eller inte. Många sagor i religoner är nog myter. Jag har tidigare läst myten om Bigfoot och skulle gärna läsa fler böcker i serien. När jag och pappa pratat om böckerna så tror han att alla böcker i serien skulle gå att använda som äventyr i rollspel, där en grupp utforskar hemligheter och försöker lösa mysterium, lite som utredare, forskare, arkeologer, psykologer, journalister eller något slags forskare säger han.

Det var en bra bok med fina bilder. Jag tyckte boken var bra för att den innehöll både fakta och fantasi.

Idag ska jag ta med mig boken till skolan och berätta om den och föreslå att skolan köper in boken till skolbiblioteket. Jag tycker att boken kan vara bra i skolan både för att träna läsning och för att jag tror att många skulle tycka om myten om förbannelsen.

Boken är skriven av Anna Hansson, illustrerad av Valentin Schönbeck och utgiven av Beta Pedagog. Du kan köpa boken hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Tack Beta Pedagog för boken.

Hilda

Tips: Spela Western

Åskfågelns rollspel Western är ett av mina absoluta favoritspel. Regelverket har förvisso både förskräckt och fascinerat genom åren, men den fjärde utgåvans material (som är läsvärt som det är) och settingen med möjligheter från drama till action fängslar och fortsätter att hålla mig fången. Det har varit något alldeles särskilt att återberätta ett eko Ville i Momålas episka svit om utvandrarna liksom klassiska vilda västern-filmer och tv-serier.

Något jag tyckt varit särskilt roligt har varit att att ta personer, platser och problem ur tecknade serier och återberätta med mina barn. Eftersom barnen är små har jag hackat och husreglat friskt, och mycket godtyckligt använt delat av reglerna för t.ex. strid. Ett exempel är att jag utifrån berättelsen framför oss ibland valt att används träffmallen och ibland har jag helt struntat i reglerna och låtit barnen förklara hur de vinner duellen eller-vad-det-nu-är. Ett sätt knuffa äventyr åt rätt håll har varit att plantera frön av berättelser i barnens huvuden och sedan vattna med en bok, ett filmklipp, eller någon scen på tv, för att sedan spela.

När jag spellett barn och unga, så har Yakari, Lucky Luke, Buddy Longway, Blueberry och Undertaker varit några exempel på tacksamma insteg för äventyrsupplägg med barnen. Utöver böcker, film och tv-serier har jag på jobbet då och då följt upp berättelserna och det rollspelade äventyret med en kort expedition ut i markerna, med övernattning invid öppen eld under bar himmel — ett litet iscensättande av bl.a. pälsjägar- och indianliv.

Det finns ett gediget material till Western med gott om förtryckta äventyr både fysiskt och som pdf hos Åskfågeln — och mer material är på gång.

Du hittar Western enkelt hos Åskfågeln. En engelsk utgåva av spelet är under produktion.

Jag rekommenderar spelet varmt.

Claes

Hilda läser: Forntidsglimtar — Jägarstenåldern

Till frukosten idag fortsätter jag att läsa Forntidsglimtar — Jägarstenåldern. Det är en kapitelbok med ganska mycket text. Texten är bra för att den är både lättläst och spännande och boken har fina bilder i färg som är nästan som ur en tecknad serie. Boken är spännande för att vi får följa några barn i olika berättelser 10 000 år tillbaka i tiden.

Igår läste jag första kapitlet högt för min lillasyster My. Kapitlet handlade om den tioåriga flickan Serena och jakten med pil och båge på en uroxe. My tyckte kapitlet var jättebra.

Berättelserna i boken påminner om när pappa spellett rollspelen Hjältarnas tid och Järn för oss. Där har vi pratat och berättat om forntiden och både hur det kan ha varit och saker man kan ha trott på, som t.ex. gudar och magi. Äventyren var spännande sagor där vi var hjältar. Jag har t.ex. varit både ljustroll och rävflicka och tillsammans med My hjälpt hövdingen att rädda vår by och vårt folk från en ondska.

Forntidsglimtar — Jägarstenåldern handlar om den tid som man kan lära sig mer om vid Vitlycke museum och Fjärås Bräcka naturum. Jag har varit på båda platserna med min familj. Vid Vitlycke finns en lite bronsåldersby och hällristningar och en utställning om En enda oändlighet med texter, bilder och saker från bronsåldern. Skolan har haft en friluftsdag vid Fjärås Bräcka där vi pratade om inlandsisen, varmare klimat, människor som vandrade in i Sverige och vi fick gjuta ett tennsmycke.

Jag ska föreslå för min rektor att hon köper in boken till vår skola. Den fungerar nog både i lektioner och på biblioteket.

Boken är utgiven av Beta Pedagog och finns bl.a. hos Adlibris och Bokus.

Tack till Isac på Beta Pedagog för boken.

Hilda